På en soptipp i Indien

Runt lastbilen samlas vuxna, barn och ungdomar. Redan när flaket börjar tippas är de första framme och börjar leta bland soporna. En del har med sig olika enkla redskap för att hitta dyrgripar men bara få har något annat än flip-flops på fötterna.

 

Bhalaswa Dump Yard är en soptipp som ligger i nordvästra Delhi. Redan på motorvägen inser jag hur stor denna anläggning egentligen är.  Högen av sopor är jättelik, väl där kör vi ca 1 km uppåt innan vi kommer till platsen där man just nu tömmer lastbilarna. Kring varje hög av sopor samlas människor för att söka efter metaller, plast och glas.

 

Precis nedanför soptippen finns slumområden där befolkningen livnär sig på sopsortering eller Rag-picking som det kallas i Indien. Bostäderna består av enkla skjul med smala gångar där barnen springer runt bland sopor och lera. För att kunna livnära sig på arbetet måste hela familjen hjälpas åt, vilket enligt en kvinna innebär att barnen börjar arbeta vid 5-6 års ålder. De är smärtsamt medvetna om riskerna men menar att de inte har något val. En av kvinnorna berättar att en 18 årig pojke omkom vid en olycka uppe på soptippen, men då de officiellt inte får vara där finns det inget att göra…

 

Tillsammans med HCDI arbetar vi just nu fram ett projekt för att försöka hjälpa befolkningen och förbättra barnens situation i Bhalaswa. Det återstår fortfarande en del planering men om allt går i lås hoppas vi kunna starta ett projekt januari 2013.

 

Själv är jag berörd av besöket men också glad då jag tror och hoppas att vi kan få vara med och förändra världen genom att ge liv åt de här barnens drömmar!

Moringa – årets julklapp till omöjlingar!

 

Det är fullt av gula löv utanför fönstret. I någon vecka ytterligare kommer de färggrant lysa upp landskapet innan de gradvis mister färgen och faller till marken. I november är det bra trist. Då går man bara och väntar på att snön ska komma, att få tända stämningsfulla adventsljus för att lysa upp i mörkret och att få baka lussekatter. Om inte annat bara för att dra in dofterna och känna aromen från den rykande varma glöggen. Hopp om livet igen.

 

I december börjar många fundera på vad man ska ge i julklapp. Och jag som redan, tro det eller ej, var färdig med alla mina julklappsinköp i augusti. Va skönt att redan ha det färdigt tänker många. Jo visst, det kan man ju tro. Det brukar bli väldigt dyrt i längden. För även i december kommer man ju på saker som man bara MÅSTE köpa till sina nära och kära. Det är ju så roligt att ge. Särskilt när presenterna har flera värden. Såna som får en att må lite extra bra i hjärtat. Vissa är lätta att köpa till, andra är halvt omöjliga, de önskar sig ju ingenting och har redan allt.

 

Har du också några ”omöjlingar” att köpa till, då har jag det bästa julklappstipset! Vad sägs om att ge bort ett snyggt julkort, där kostnaden för kortet går till att odla ”livets träd” Moringa. Bladen kan torkas, malas och användas som näringstillskott i välling, för att motverka undernäring hos de allra yngsta barnen. I byn Tiambogola i södra Mali är ca 20 % av barnen undernärda. Det gör dem känsliga för sjukdomar och hindrar deras utveckling. 18 % av barnen dör innan de fyllt fem år och undernäring är en av de starkast bidragande orsakerna.

 
Erikshjälpens julkampanj går ut på att vi ska samla in pengar till att under tre år kunna odla Moringaträd i 93 byar i Mali, vilket ger näring åt 5 260 barn mellan 0-5 år. Varje sålt julkort betyder ett odlat träd och ett steg mot att minska barnadödligheten.

 

Det kallas inte för intet ett mirakelträd, för i en portion Moringa finns det mer C-vitamin än i en apelsin, mer kalcium än ett glas mjöl, mer kalium än i en banan och mer järn än i spenat. Dessutom finns stora koncentrationer av vitamin A och B, proteiner, zink, selen och 10 aminosyror. Allt detta är väldigt ovanligt för en planta har jag fått lära mig. Plantan kan dessutom  växa på såväl rik som fattig jord, den påverkas inte av klimatförändringar såsom torka. Den växer snabbt både när den är sådd eller skördad.

 
Priset för ett julkort är 99 kr. Så oavsett om du som jag i teorin redan köpt färdigt dina julklappar eller väntar till sista minuten,  så vet du nu vad som är den perfekta julklappen. Eller varför inte köpa ett till dig själv?

 

Inom kort kan du enkelt klicka hem kanske årets första julklapp på vår hemsida www.erikshjalpen.se/julkampanj

 

Klart du ska köpa ett mirakelträd du också!

 

 

Networks – ett ljus i mörkret

Häromkvällen satt jag och pratade med en brittisk man i några timmar. Han berättade för mig om hur Gud en gång kallade honom att åka till Rumänien. Han bestämde sig för att följa. När han varit i Rumänien i några veckor visste han vad Gud ville att han skulle göra. Nu 16 år senare är han fortfarande kvar.

 

När jag skriver detta befinner jag mig i en liten by vid namn Siria, knappt tre mil från staden Arad i västra Rumänien. Den kristna ideella organisationen Networks har sitt huvudkontor här och för dem arbetar jag. Att vara en del av Networks betyder att man i själva verket arbetar för de hårt utsatta romer som bor här i Siria och i byarna runt omkring. Romerna, också kallade zigenare, har sedan tidigt 1500-tal, då de i större mängd började invandra till Europa, varit förföljda och diskriminerade på många vis. Kulmen nåddes under andra världskriget då de var det näst mest utsatta folkslaget efter judarna.

 

Tyvärr är de fortfarande den mest socialt missgynnade minoriteten i Rumänien, med många orättvisor emot sig. Detta gör många av dem akut fattiga. Jag skriver akut fattiga eftersom inte ens vädret står på deras sida. Många överlever inte de fruktansvärt kalla vintrarna med upp mot 30 minusgrader.

 

Men det finns ljus i mörkret! Ett sådant ljus är Networks. Till Networks kommer årligen människor med stora hjärtan som vill göra allt för att hjälpa människor som behöver det. Jag har äran att bo och arbeta med dessa människor.

 

Networks har många olika projekt igång samtidigt. Allt ifrån skolhjälp, växthusprojekt och renoveringar till akuthjälp i form av mat och brasved för fattiga familjer och akuthjälp för gatubarn i form av vad det behöver för att överleva. Jag arbetar för närvarande med mikroföretaget Dece. Här har vi anställda romer, många föräldrar i stora familjer. De virkar och syr bland annat mössor och scarfar som vi sedan säljer vidare. Allt överskott går direkt tillbaka in i Networks olika projekt. Genom deras lön får dessa föräldrar en chans att försörja sina familjer. De får en chans att ge sina barn mat och en chans att köpa ved så de kan hålla familjen varm under vintern.  Arbetena ger de anställda självständighet och familjen en kontinuitet.

 

Networks arbete är helt beroende av donatorer. De har fasta donatorer som varje år hjälper arbetet här att gå vidare. Dock ligger utgifterna långt högre än vad som kommer in genom dessa donatorer. Men pengarna kommer in. Varje år kommer det som saknas in, ifrån Gud vet var.

 

När man följer Guds plan måste man lita på att saker och ting ordnar sig, att Han ordnar det som behöver ordnas. Man måste lita på Honom. Precis som den brittiska mannen var tvungen att göra när han flyttade till Rumänien för att lära känna, spendera tid med och hjälpa gatubarn för 16 år sedan.

 

/Vilhelm Edsmyr, tidigare praktikant för Erikshjälpen

Vilka människor det finns!

I veckan besökte jag en av våra givare för en intervju till Erikshjälpens tidning. En av våra sanna eldsjälar och ”erikshjälpare” som jag bara var tvungen att träffa. Jag kom dit förväntansfull och förberedd för en ”vanlig” intervju. Som man brukar vara. Intervjun resulterade i ett otroligt känslosamt möte, tårar och skratt varvades vartannat – men framförallt välkomnades jag med en sådan värme.

 

Jag fick en varm kram i hallen och muren mellan oss var riven direkt. Sådant sätter spår i mig. När en människa som jag aldrig träffat förut, välkomnar mig som om det vore mitt eget hem jag kom till, naturligt och spontant och helt kravlöst. Jag fick ta del av personens livshistoria, komma riktigt nära dennes sorger och glädjestunder.  När jag åkte därifrån var jag fullkomligt tagen. Fylld av energi och inspiration. Människor som ger av HELA sig själva, inte för egen vinnings skull, utan för att de bara är sådana av naturen. Sådant imponerar så mycket på mig. Jag kommer aldrig glömma det mötet. Det är något jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.

 

 Efter vårt möte styrde jag stolt mot Holsbybrunn. Tänk vilka människor det finns. Och tänk att jag får vara en del i detta!

Den starkaste lågan

 

 

När jag var barn trodde jag att jag kunde förändra världen. Det tror jag fortfarande. Men jag måste erkänna att sättet att påverka och tron på den egna insatsen ser annorlunda ut idag. Något har hänt under åren.

 

Som barn var ingenting omöjligt! Jag startade organisationer. Inte blev de registrerade och inte så långvariga. Men så länge min låga brann, brann den allra starkaste lågan.

 

Jag startade miljöaktionen AntiSkräp. Direkta insatser där skräp i guds natur plockades upp och förpassades dit de hörde hemma.  Tillsammans med bästa vännen drogs Rädda vår jord (RVJ) igång. Lobbying i diverse frågor. Delfiner som behövde skyddas under tonfiskjakt. Mjölkförpackningar som kunde bytas mot refill i glasflaskor. Ibland gav engagemanget dock vika efter ett tag och lämnade plats för en ny hjärtefråga. Det fanns ju så mycket att göra.

 

Häromdagen såg jag ett inlägg på Facebook som liksom fastnat på näthinnan. Bilden var på ett kuvert. Med ett barns handstil var det adresserat till självaste Carl Bildt. På eget initiativ hade sjuårige Kliff skrivit ett brev till Sveriges utrikesminister och bett honom att stoppa kriget i Syrien. Vem ska man annars kontakta om inte den ytterst ansvarige för svensk utrikespolitik? Enkelt och genialt.

 

Tänk vilka storverk vi skulle kunna uträtta om bara vi vuxna kunde arbeta mer tillsammans med barn. Tillsammans skulle vi få den starkaste lågan och finna de bästa lösningarna.

/Åsa Lancaster, Programkoordinator Sverige

Att trampa på en synål

Tidigare i höstas trampade jag på en synål. Efter några dagar med mycket värk insåg jag att halva nålen förmodligen fanns kvar i foten – och inte tänkte komma ut.

 

Jag röntgades och fick träffa flera olika läkare som funderade på hur de skulle bära sig åt för att få ut nålbiten (som mycket riktigt fanns kvar inne i foten). Efter många om och men blev det operation. Jag sövdes ner och en duktig kirurg fick ut nålen.  

 

Det var såklart irriterande att en så liten grej som att trampa på en nål gjorde mig halt i typ en månad. Samtidigt kände jag mig väldigt tacksam efter operationen. Tacksam för den sjukvård vi har i Sverige. Tacksam för att resurserna räcker för även en sådan liten ”struntsak” som att plocka ut nålar ur fötter. Och tacksam för att sjukvården faktiskt tog mig på allvar och fixade det. (Och att jag knappt behövde betala någonting!)  

 

I dag sitter jag och försöker sammanfatta en artikel som en läkare som åkt ut med Skandinaviska Läkarbanken skrivit. Linnea Ekdahl, som läkaren heter, har varit i Mutomo, Kenya och arbetat som läkare där under sex veckor. I Mutomo kan invånarna inte räkna med att få sjukvård ens för svåra åkommor och sjukdomar. Det är en helt annan värld! Berättelsen jag försöker sammanfatta handlar om en kvinna som drabbas av hjärtsvikt under graviditet och dör. Den beskriver också Linneas känslor av vanmakt och frustration.

 

Läs gärna Linneas gripande berättelse här: ”Tänk om vi ändå klarar henne” 

Goda nyheter!

Den här unga mamman berättade för oss att hon hade fött sitt barn ensam i skogen, som tur var överlevde både mor och barn.

 

Varje år dör mer än en halv miljon kvinnor i barnsäng. I princip skulle ingen av dessa kvinnor ha behövt dö, om man bara hade haft tillgång till grundläggande mödrahälsovård. Detta avspeglas i att 99 % av dessa mödradödsfall sker i låginkomstländer, där de flesta kvinnor fortfarande föder utan hjälp av vare sig barnmorska eller annan person med kompetens att hantera vanliga förlossningskomplikationer. Själva dödsfallen är ändå bara toppen på ett isberg av komplikationer som inte dödar men som lämnar betydande skador och sjuklighet. Medan annan hälsostatistik har förbättrats avsevärt de senaste femtio åren, i takt med övrig samhällsutveckling, har just mödrars död och ohälsa inte uppvisat någon nämnvärd förbättring.

 
Vi har just fått vårt arbete i norra Laos utvärderat. En extern grupp har rest runt i våra samarbetsbyar, intervjuat byfolk och på olika sätt bedömt hur väl de senaste fem årens arbete har lyckats. I dagarna fick vi den skriftliga rapporten i våra händer och jag måste säga jag blir både glad och stolt, inte minst över de förbättringar vi åstadkommit vad gäller kvinnors och barns hälsa! 

 

Innan Erikshjälpen påbörjade sitt arbete dog nästan vart tionde barn i dessa byar, innan de ens hann fylla fem och otaliga kvinnor (läs tonårstjejer) avled i samband med förlossningar. Även om vi inte har några exakta siffror för hur situationen ser ut idag var man i samtliga byar eniga om att det nu har skett en drastisk förbättring! I flera av byarna rapporterar man att inga barn dött de senaste åren!Tidigare födde många kvinnor ensamma ute i skogen, utan vare sig sällskap eller hjälpmedel. Navelsträngar skars av med smutsig bambu och man hade väldigt dålig kunskap om grundläggande hygien, vilket ledde till svåra infektioner för både mammor och barn. Idag finns det bybarnmorskor i varje by, som fått grundläggande utrustning och träning. Alla har tillgång till enklare medicin, och vi har tränat volontärer i första hjälpen och hur man tar hand om de vanligaste sjukdomarna. Vi har undervisat såväl barn som vuxna i byarna om hygien och hälsovård. Alla familjer som visat intresse har fått hjälp att bygga toaletter. Förbättringarna är markanta och alla bybor som utvärderingsteamet har träffat har uttryckt detta! 

 

Vanligtvis när världen ”utvecklas” (människor blir rikare, tekniken blir mer avancerad, etc.) så står kvinnors och barns hälsa väldigt långt ner på prioriteringslistan. Men jag är stolt över att säga att när Erikshjälpen bedriver utvecklingsarbete så är kvinnor och barn högsta prioritet!

 


Finbesök på huvudkontoret!

 

Sara, min kollega som jag delar rum med, är på resande fot i fem veckor bland våra projekt i Västafrika. Jag tyckte det var lite tomt på kontoret så idag tog jag med mig en stand-in för henne. Välkommen Linnéa Björkman snart fyra år! Visserligen tar vi barns delaktiget på stort allvar men det hör inte till vanligheterna att vi anställda har med oss våra egna barn på jobbet.

 

Vi har inga barn anställda på Erikshjälpen, men ändå är de ständigt närvarande. Jag tror det är en stor skillnad i att se barnen som objekt i en insats, eller att istället behandla dem som ett subjekt. Ett passivt objekt är endast mottagare, har inte makt eller möjlighet att påverka den ”gåvan” som han eller hon blir tilldelad och hamnar på sätt och vis i en tacksamhetsskuld. Ett aktivt subjekt är i stället någon som man räknar med, och barnen eller barnet blir då så mycket mer än en mottagare. Vi tror att barnen ska räknas som en viktig aktör i alla sammanhang. Påverkan kan självklart se ut på många olika sätt och vi är just nu på en resa där vi håller på att lära oss och bli ännu bättre på att jobba med barns delaktighet. En resa som är både utmanande och mycket lärorik. Barnen har mycket att lära oss.

 

Söker du Sara på huvudkontoret i dag så vet du i alla fall nu varför hon låter ovanligt ung i telefon.

 

Om att våga se hela bilden

Senaste numret av Erikshjälpens tidning kom precis ut. Vill bara tipsa om en superbra krönika som en av årets praktikanter, Elin Henriksson, skrivit. Hon gjorde sin praktik i Mali och Burkina Faso, västafrika, och i krönikan funderar hon bland annat kring problemet med att den bild som i medier målas upp av Afrika  nästan alltid är negativ. 

 

Här kommer ett utdrag:

 

”Mitt Mali skiljer sig från det som syns i media, där finns de varmaste människorna jag någonsin träffat, där känner jag mig tryggare att gå ut mitt i natten än vad jag gör hemma i Göteborg och där fanns, innan statskuppen, både religions- och yttrandefrihet. Där finns oerhörd fattigdom, men också oerhörd glädje! Jag brukar säga att en malier skrattar mer på en dag än en svensk på en månad och människorna besitter fantasisk och genuin önskan att andra ska vara lyckliga och må bra. Varför visar man inte det på tv?”

 

Vill du läsa hela krönikan? (Klart du vill) HÄR hittar Erikshjälpens senaste tidning som pdf. Krönikan hittar du på sidan 29.

Vår kropp är en kämpe

Såg igår på Uppdrag Granskning om kvinnor som drabbats av svåra förlossningsskador efter graviditeten. Tusentals drabbas tydligen varje år. Programmet handlade om de uppgifter som visar på stora brister i förlossningsvården. Kvinnor skickas hem utan vare sig en korrekt diagnos eller operation. Vissa uppgifter tyder också på att det finns barnmorskor som medvetet låter bli att rapportera allvarliga skador, vilket kan få svåra konsekvenser för kvinnan. En kvinna hade sådana smärtor att hon inte klarade av ståendes hålla sitt lilla barn i famnen utan var tvungen att sätta sig ner. En annan vågade inte gå ut och ta en fika eller hitta på saker med sina vänner utan att veta att det säkert finns en toalett i precis i närheten. Därför drog hon sig för att gå ut i onödan.

 

Jag blev både rädd, ledsen och arg när jag hörde alla berättelser. Vår kropp är ju helt fantastisk. Den ska vi värna och vara superrädda om. Tänk vad mycket den klarar bära och läka. Men även hur lätt det är att få den förstörd för livet.

 

Mina tankar gick därför direkt till Erikshjälpens insatser för att motverka ingrepp som t ex könsstympning i tidig ålder, som medför att flickor och kvinnor får leva med livslånga komplikationer. I det stora hela känns det skönt att veta att vi varje dag arbetar för att få kvinnor att få en värdigare tillvaro. Då blir jag så glad och tacksam att alla ni där ute som är engagerade på olika sätt är med oss och kämpar för en bättre värld, inte bara för flickor och kvinnor, utan för hela familjer.

 

Är du nyfiken på programmet? Du kan titta på det här>>