Tidigare i höstas trampade jag på en synål. Efter några dagar med mycket värk insåg jag att halva nålen förmodligen fanns kvar i foten – och inte tänkte komma ut.
Jag röntgades och fick träffa flera olika läkare som funderade på hur de skulle bära sig åt för att få ut nålbiten (som mycket riktigt fanns kvar inne i foten). Efter många om och men blev det operation. Jag sövdes ner och en duktig kirurg fick ut nålen.
Det var såklart irriterande att en så liten grej som att trampa på en nål gjorde mig halt i typ en månad. Samtidigt kände jag mig väldigt tacksam efter operationen. Tacksam för den sjukvård vi har i Sverige. Tacksam för att resurserna räcker för även en sådan liten ”struntsak” som att plocka ut nålar ur fötter. Och tacksam för att sjukvården faktiskt tog mig på allvar och fixade det. (Och att jag knappt behövde betala någonting!)
I dag sitter jag och försöker sammanfatta en artikel som en läkare som åkt ut med Skandinaviska Läkarbanken skrivit. Linnea Ekdahl, som läkaren heter, har varit i Mutomo, Kenya och arbetat som läkare där under sex veckor. I Mutomo kan invånarna inte räkna med att få sjukvård ens för svåra åkommor och sjukdomar. Det är en helt annan värld! Berättelsen jag försöker sammanfatta handlar om en kvinna som drabbas av hjärtsvikt under graviditet och dör. Den beskriver också Linneas känslor av vanmakt och frustration.
Läs gärna Linneas gripande berättelse här: ”Tänk om vi ändå klarar henne”