Man behöver vara modig för att vara Modig

Med svallande röda lockar som böljar ner över ryggen till den perfekt skurna klänningen, rider den skotska prinsessan Merida genom det sagolika landskapet. Jodå de oproportionerligt stora ögonen finns också på plats, som alltid, i denna nya Disneyfilm. Men här någonstans upphör likheterna mot tidigare Disneyfilmer.

 

Merida har tre busiga småprinsar till brorsor, en snäll kung till pappa och en drottning till mamma som in i minsta detalj styr vad hon ska göra och hur hon ska uppträda. Merida biter ihop till den dagen då hon mot sin vilja förväntas gifta sig med någon av de tre mycket oattraktiva klanledarsönerna för att bevara freden i landet. Här börjar den intressanta kampen om att få gå sin egen väg och att själv få bestämma med vem och när hon ska gifta sig. Och Merida är en väldigt modig tjej.

 

Jag är förvisso romantiskt lagd och har inget emot den där prinsen på vita hästen som stormar in och räddar sin prinsessa, men det är just det som är så bra i den här filmen, att den inte alls är så. Det är den unga tjejen, en som inte alls är redo för ett äktenskap, som vågar gå emot strömmen och kräver sina rättigheter.

 

Det är säkert fler än jag som ser tydliga kopplingar till Erikshjälpens långsiktiga arbete, då mycket handlar om just detta. Att få barn, inte minst flickor, att bli medvetna om sina rättigheter, att våga bryta mönster som att få gå i skolan istället för att arbeta under slavlika förhållanden och att slippa bli bortgifta i alltför tidiga år och därigenom få fler valmöjligheter i livet. En viktig kamp!

Tummen upp Disney – såna här filmer behövs! Så ta med dig barnen och se denna färgsprakande och tänkvärda film.

 

Bild: http://www.disney.se/modig/ 

”Etiopien tystade inte journalistiken”

Det finns många som har starka åsikter om journalister och hur dessa sköter sitt jobb. Som gillar att påpeka alla fel som gömmer sig i lokaltidningen. Som berättar hur felciterade de blivit när de själva intervjuats. Som hävdar att journalister skriver om fel saker, att de förenklar verkligheten, att de… ja, ni ser, listan kan göras lång.  

 

Och till viss del kan jag hålla med.  Det finns såklart en massa journalister som gör ett dåligt jobb (precis som det finns människor inom alla yrkeskategorier som gör ett dåligt jobb). Samtidigt tror jag det är lätt att haka upp sig på det negativa, och glömma bort vilket viktigt jobb många av journalisterna i Sverige – och världen – faktiskt gör.

 

Idag höll Martin Schibbye och Johan Persson presskonferens. De båda svenska journalisterna har suttit fängslade i Etiopien i över ett år, och fick under presskonferensen berätta om sin tid i Etiopien och svara på en massa frågor.  Något av det de sa – som fastnade hos mig – var den här meningen:

 

”Etiopien lyckades fängsla oss, två journalister, men de lyckades aldrig tysta journalistiken”.

 

Jag tänker att det Martin och Johan varit med om är en bra påminnelse om hur viktigt det är med press- och yttrandefrihet, och hur viktigt det är att kämpa för fria och oberoende medier.   Både i de delar av världen där det är riktigt illa ställt OCH här i Sverige!  

Att låta växtkraften komma inifrån

Innan jag hade barn tyckte jag nog ofta: ”Hur svårt kan det vara?” Medan vännernas barn matvägrade och bråkade tänkte jag att mina barn (om jag nu skulle få några), kommer minsann äta sina grönsaker, vara sociala och gå och lägga sig i tid. Det är väl bara att sätta ner foten och visa var skåpet ska stå? Nu vet jag bättre. Nu har jag egna barn.

 
Barn låter sig inte gärna kontrolleras. Tvärtom – om jag håller hårt i tyglarna tenderar jag bara att tappa all kontroll. Om jag säger: ”Nu slutar du omedelbart!” så garanterar det ofta en destruktiv fortsättning. Men har jag modet, och tålamodet, att ta ett steg tillbaka, inbjuda till dialog och låta mitt barn tänka själv så blir ofta resultatet fantastiskt mycket bättre. 

 

I mitt arbete, både på Erikshjälpen och som lärare, har jag så många gånger upplevt de där miraklerna när människor plötsligt börjar växa. Det är det bästa jag vet! Det går aldrig att ”kontrollera”. Men i rätt tid och rätt miljö så drabbas människor liksom av växtkraft som kommer inifrån, och det är något väldigt heligt över att få dela de processerna. Människor ändrar inriktning för sina liv, får mod att stå upp, medel att leva ett värdigt liv eller viljan att förlåta. Förändringarna kan se väldigt olika ut. Men de kommer alltid inifrån, även om incitamenten kan komma utifrån. 

 

Vissa dagar med vår tvååring känns bara som en långdragen ”viljornas kamp”. Och ibland känns det faktiskt på liknande sätt med vårt arbete. Men så inträffar saker som gör att man får helt nya perspektiv och som får alla ens grubblerier att drunkna. Så var det häromkvällen. Vår tvååring skulle gå och lägga sig, och jag sa som jag brukar: ”Sov gott, August. Mamma älskar dig!” Och så kom svaret, för första gången någonsin: ”Mamma, jag älskar dig också” – och så en kram på det. Det är i de stunderna som marken rämnar under fötterna, alla tankar skingras och endast ett blir viktigt.

 

Att arbeta med människor är oberäkneligt och tålamodsprövande. Vi är inga ”input/output” -maskiner. Om man stoppar i en femma finns det inga garantier för att det kommer ut något kinder-ägg. Men genom att skapa vettiga levnadsvillkor för människor kan vi få vara med och se när undren sker, när människor lär sig att tänka, älska och leva goda, riktiga liv.

Landprogram, logiska matriser och lite volleyboll

Tillsammans med kollegorna på internationella avdelningen har jag spenderat de senaste dagarna på Gransnäs Stiftsgård. Från morgon till kväll har vi diskuterat och tillsammans funderat över vårt arbete och hur vi skall nå ännu bättre resultat i framtiden.

 

En av frågorna på dagordning har varit utvecklingen av Erikshjälpens nya landprogram. För att nå bättre resultat vill vi i framtiden samordna alla våra insatser i ett land för att ge barnen en starkare röst. Vi vill inte bara hjälpa i den akuta situationen utan även vara med och verka för att staterna skall ta sitt ansvar för barns rättigheter på allvar.

 

Vi hoppas och tror att landprogrammen kommer att hjälpa oss att tänka nytt och större. Genom att fokusera våra insatser skapas bättre förutsättningar för nätverkande och samarbeten mellan partners. Vilket i sin tur ger möjligheter att även vara med och påverka barnrättssituationen i andra delar av samhället.

 

Imorgon kommer vi att fortsätta diskussionen med samtal kring hur vi bäst informerar och kommunicerar resultaten av vårt arbete till givare och allmänheten i Sverige.

 

Det är som ni märker många och stora frågor som diskuterats, för att ge lite luft i tankarna har vi även haft några tuffa duster på volleyboll planen. Inom det området är samarbetet långt ifrån välutvecklat men vi har i alla fall haft roligt.

Min och din tid

Dave Eggers, amerikansk författare, har nämnts en del i media på senare tid. På Youtube finns ett kort tal att lyssna på som han höll på en tvärvetenskaplig konferens.

 

Dave har tillsammans med några andra dragit igång en ideell organisation där vuxna på frivillig basis hjälper barn i utsatta områden med sina skolarbeten. Han hävdar att en vuxeninsats på kanske 35 – 40 timmar per år kan innebära mycket stor skillnad för ett utsatt barn.

 

Jag tror att Dave Eggers har rätt. Det allra bästa sättet att göra skillnad är kanske att du och jag – självupptagna svenskar – ger av vår tid. De flesta av oss har möjlighet att göra det, vi måste bara klara av att tänka lite mindre på oss själva och istället se till vår omgivning.  

 

Fler barn behöver bli sedda. Fler barn skulle må bra av att ha en sund självkänsla. Vi måste inte uppsöka segregerade bostadsområden i storstäderna, det finns barn lite överallt som skulle må bra av mer vuxenkontakt. Vi kan hjälpa till med läxläsning, vara fotbollstränare för ett gäng 10-åringar, vara scoutledare. Det spelar mindre roll vad vi bidrar med. När Du och jag som vuxna engagerar oss får vi dessutom väldigt mycket tillbaka.  

 

Ett album fullt av liv

För ett tag sedan hade mina föräldrar plockat fram gamla album.  Där fanns bland andra ett album där pappa var liten, som jag bläddrade i lite extra. Svartvita kort var prydligt insatta med små noteringar under. Året och platsen där bilden togs. Namnet på personerna som fanns på bilden.  Glada bilder där man verkligen kunde ta på känslan hur det var att vara liten då. Det kändes också som om det var ett viktigt album, en liten skatt från hans barndom där farfar och farmor, min farbror och faster och andra släktingar fanns sparade.

 

 När jag bläddrar i albumet, fastnar jag för ett speciellt kort, där pappa, som kan vara i tioårsåldern, ligger på rygg bredvid sin kompis i vattnet vid bryggan nedanför vår sommarstuga, samma plats där även jag och mina syskon har badat på sedan barnsben. De håller om varandra över axlarna lite lagom grabbigt, och skrattar åt kameran. Vem som helst kan se att de trivs ihop och att de verkligen har det bra. Just i denna stund. Den bilden gjorde mig verkligen glad och gav mig en riktigt go känsla, jag minns själv när jag var liten, hade sommarlov och inga problem i världen kunde stå i vägen. En rolig känsla att se bilder där MIN pappa är liten, innan jag ens var påtänkt.  Nu är han pappa, kanske snart farfar och tiden bara går. Jag kan lätt känna mig stressad över att tiden bara rullar. Dagar, veckor, år. Vart tog tiden vägen när man var liten och bara var barn? När jag fortsätter bläddra mig igenom albumet varvas bilder från första skoldagen, på farmor och farfar, första semestern tillsammans med familjen. Det får mig att tänka på att alla inte har den möjligheten. Visst är det orättvist?

 

 Tänk på de barn i världen som inte får vara just barn. Som i tidig ålder får börja arbeta hårt för överlevnad innan de ens fått lära sig vad leka innebär. Stanna upp en stund och gör en god gärning för de som aldrig får ha sin barndom för sig själv. Tillsammans kan vi verkligen göra skillnad i världen! Det kunde lika gärna varit du eller jag, eller hur?

Sex mil för en god sak

På lördag 1 september kommer Erikshjälpens 53:e butik att slå upp sina portar till en välfylld second hand-butik i Kungsbacka. Det blir den största second hand-butiken i kommunen på 2 400 kvm och kommer säkerligen erbjuda många tillfällen att fynda, både prylar som du behöver och prylar som du inte visste att du behövde. Är faktiskt grymt sugen på att åka dit själv, trots den två timmar långa bilresan.

 

Att man kan göra fynd på second hand förstår säkert de flesta, men jag hoppas också att fler får upp ögonen för vad överskottet från butikerna går till. För att ta exemplet Kungsbacka så kommer det att gå till bistånd i 25 länder, men även till en lokal fond för att stödja barn och ungdomar i Kungsbacka.

 

I somras berättade min lillasyster för mig att hon, efter att hon fått veta vad överskottet hos Erikshjälpen går till, börjat åka sex mil extra (tur och retur) för att lämna in sina kläder och prylar hon inte längre använder, bara för att hon vill ge dem till just Erikshjälpen. Fina lillasyster! Och jag är övertygad om att det finns fler människor i vårt avlånga land, som skulle göra desamma, om de också visste vilken nytta det faktiskt gör.

 

Alltså, så här gör man:

 

1. Rensa ut kläder och saker hemma som du inte längre behöver  – du får städat
2. Ta dem till Erikshjälpen – Erikshjälpen får en välfylld och inspirerande butik
3. Erikshjälpen säljer prylarna – någon kund blir glad för sina nya fynd
4. Överskottet går bl a till att fattiga barn får gå i skola istället för att arbeta – barn får helt andra förutsättningar med sig i livet
5. Miljön blir glad – fina saker slängs inte i onödan
6. Du har fått rensat hemma, kanske en ny sak med dig hem och vinnarna är barnen.

 

Kan det bli så mycket enklare? Och bättre? Välkommen till Kungsbacka och de andra 52 butikerna!

“… Det måste berättas. Om och om igen…”

Jag, liksom många andra, såg igår dokumentären “Big boys gone bananas”. Filmen skildrar Fredrik Gerttens attack från jättebolaget Dole när han försökte lansera dokumentären som avslöjar verkligheten för alla anställda arbetare på bananfälten. 

 

Vad är det med mänskligheten, varför är vi naiva? Varför väljer vi att blunda när vi borde ha ögonen vidöppna? Varför väljer vi så ofta det som är enklast? Varför väljer vi orättvismärkta  varor eller att ligga kvar i sängen lite till, fast vi hade bestämt oss för att ut och springa? Vi är människor som mycket lättare går på autopilot och som kan vara otroligt tröga när det kommer till att gå från kunskap till handling. Dessutom  -orkar vi verkligen ta till oss allt ont som genom medier strömmar till oss dagligen?

 

När jag gick i mellanstadiet delades det ut en bok till alla svenska hushåll med en titel som ungefär löd “För att vi aldrig ska glömma!”. Boken var en skilldring om förintelsen som pågick under  andra världskriget. Vi hade precis läst om det i skolan och min första tanke var -vilken konstig titel, hur skulle mänskligheten någonsin kunna glömma något så fruktansvärt?

 

“Vi glemmer aldri!” Läser jag på ett vykort som är fasttejpat på kravallstängslet utanför rättsalen där dommen för Breivik läses upp. Ett hjärta på vykortet avslöjar att det inte handlar om att i evighet minnas den hemska dagen med svart blick och hat i hjärtat, utan snarare aldrig glömma att kämpa för det som är gott och därför aldrig låta en sådan svart dag tvina bort i minnet.

 

Glömmer vi då? Ja, vi vill helst glömma. Kanske de som mist en vän eller dotter aldrig glömmer, men våra ofödda barnbarn, kommer de att glömma? Tydligen, annars skulle aldrig så mycket pengar lagts på att sätta den där boken i tryck. Någon som minns den förresten?

 

Därför finns vi. Därför tänker vi på Erikshjälpen fortsätta att tillsammans med våra samarbetspartners slipa på bättre och bättre lösningar för att orättvisan som är många barns följeslagare ska brytas. Därför tänker vi genom olika kommunikationsmedel fortsätta att leta och leta efter bättre sätt för att svenska folket ska välja att, åtminstone för en stund, stanna upp med vidöppna ögon i stället för att blunda. Därför tänker vi genom våra Secondhandbutiker att fortsätta visa vad den där lilla begagnade krukan du håller i handen kan åstadkomma när du betalat för den.

 

Blundar vi ofta? Ja, vi vill gärna det. Därför måste vi fortsätta att berätta, om och om igen…


http://www.svtplay.se/video/245806/big-boys-gone-bananas

 

Med gråten i halsen…

Jag läser ibland UnderbaraClaras blogg, tycker att hon skriver både underhållande och tänkvärda inlägg. Häromveckan skrev hon ett inlägg som hette ”Men skit i barnen” där hon på ett humoristiskt sätt förklarar hur hon – sedan hon själv fick barn – tycker det är jobbigt att höra tals om barn som far illa. Läs gärna inlägget här.

 

Jag känner igen mig väldigt mycket i en del av det Clara skriver! Innan jag fick barn var jag ute och reste en hel del. Visst tyckte jag det var hemskt med all fattigdom jag såg, visst kände jag med de många utsatta barn jag träffade – men det jag såg och upplevde tog ändå inte riktigt tag i mig. Inte riktigt på riktigt!  

 

Men för tre år sedan föddes min första dotter, och när hon var runt nio månader spenderade jag en del tid i Sydostasien. Då var läget förändrat. Plötsligt hade det blivit f r u k t a n s v ä r t mycket jobbigare att se barn i utsatta situationer. Det kunde ju varit min egen dotter! I Phnom Penh, där vi var i ungefär en månad, hade jag många, många gånger gråten i halsen. Jag minns speciellt en situation, då vi träffade på en utmärglad liten pojke som tiggde med lillasyster (som var i min dotters ålder) i famnen.  De satt farligt nära trafiken, var smutsiga, trötta och nästan apatiska – och det var galet jobbigt att inte kunna göra något för dem!

 

Tre år senare är det fortfarande lika hemskt att se barn som far illa. Samtidigt är jag tacksam för att min egen familj får ha det så bra. Och jag känner hopp varje dag här på jobbet, när jag ser hur många det finns (givare, medarbetare, volontärer….) som faktiskt kämpar för att barn världen över ska få det bättre.

 

Att vara eller inte vara – det är faktiskt det som är frågan.

För en dryg vecka sedan avled vår närmaste grannes lillebror. Han blev 43 år gammal och var en väldigt omtyckt man. Alltsedan tragedin har människor i strida strömmar kommit till grannhuset och vi har fått en grundlig lektion i vad det innebär att dela någons sorg. 

 

Hela dagarna har de besök, och det är inte bara ett sällskap i taget, det är ständigt minst 15 personer där. På nätterna sover flera av dem över. Annars kommer de tillbaka nästa dag igen, och igen, och igen… De gråter, tänder ljus, pratar, käkar solrosfrön, tittar på OS, lagar mat och dricker te. Det är fantastiskt! Som väluppfostrade svenskar gick vi lite trevande över med en blomma och beklagade sorgen. För det är så vi gör. En gång. Men vi förstår givetvis att vi missat hela poängen. Det handlar inte om att säga eller ge, utan om att vara. Och om att vara länge och mycket. 

 

I Laos, där vi bor, handlar verkligen allt om relationer (precis som det kanske egentligen gör i Sverige också, bara det att vi inte alltid har tid för det längre). Är det något jag lärt mig under den tid vi jobbat för Erikshjälpen här så är det att inget går fort, och inget går utan kontakter – eller relationer. Det räcker kanske inte med att bara ”bedriva projekt”, att sätta upp mål, undervisa och besöka de människor vi ska jobba med. Vi behöver leva och vara tillsammans. Men det är just detta som kan vara så svårt. 

 

I förra veckans blogg skrev Hanna om vikten av långsiktighet i arbetet, och jag håller med. Allt av bestående värde tar tid. Men ibland är det just tid vi inte verkar ha. I alla fall inte för att ”bara vara”, närvara, och dela livet med varandra. De människor som blivit de allra viktigaste i mitt liv, de som format mig mest, är inte nödvändigtvis de som imponerat med sin briljanta kapacitet eller kunskap. Nej, det är de som generöst har gett av sin tid. Vecka efter vecka. År efter år. Precis som ett stadigt flöde av vattendroppar kan lämna djupa avtryck på nästan vilken hård yta som helst, så kan relationer som får tid verkligen förändra våra liv.

 

Har vi tid att bedriva bistånd av långsiktigt värde? Har vi tid att vara medmänniskor som lämnar goda avtryck som består?