Surströmmingspremiär

I Charles Emil Hagdahls bok Kok-Konsten från 1896 står det:

 

”Surströmming är en gammal anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra första föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar… ”

 

För egen del har jag ännu inte smakat denna delikatess och kan därför varken hissa eller dissa dessa ”lagrade” fiskar. Har däremot haft den tveksamma förmånen att känna doften via högstadiets ventilation.  Inga likheter med paradisets portar men ändå någon form av erfarenhet…

 

Under resor i Asien och Afrika har jag fått många nya spännande smakupplevelser men också blivit bjuden på allt från grillade insekter till inälvsgrytor. Vid sådana tillfällen kan man inte låta bli att fundera över hur detta kan vara en delikatess?

 

Men om vi svenskar som har så ”normala” vanor inte bara äter rutten fisk och kokta slamkrypare (kräftor) utan även ger dessa rätter en plats i almanackan kan jag faktiskt inte längre förvånas.

 

Jag tycker det är härligt att vi alla är så märkliga, blir faktiskt så upplivad av detta att jag nästan funderar på att prova lite surströmming. Men kanske väntar till nästa år…

 

 

Lär människan att fiska!

Ge en människa en fisk och hon är mätt för dagen, lär människan att fiska och hon är mätt för livet….

 

Jag har under senare år fått möjlighet att sätta mig in i hur biståndsarbete verkligen fungerar. Om man inte är insatt i problematiken bakom är det lätt att bara se de akuta behoven och tro att bara man ger hungriga människor mat och vatten så är alla problemen lösta. Men riktigt så enkelt är det ju inte. Erikshjälpen arbetar förvisso med katastrofbistånd också och ger akut hjälp, men betonar framför allt det långsiktiga arbetet.

 

Jag nåddes en dag om en berättelse från Indien där en änka endast 28 år gammal hunnit med att föda tio barn, varav hälften av barnen dött i gulsot. Mannen i familjen blev apatisk när familjen förlorade två barn inom en månad så han åt inget och dog även han. Där fäller jag en tår. Bedrövad till mods och samtidigt fast besluten att fler människor ska få medicin i rätt tid nästa gång. Samtidigt vet jag att det inte bara räcker med att ge medicin, det är inte själva roten till problemet. Genom att utbilda barnen och ge dem större insikt om sina rättigheter kan de få bättre förutsättningar in i arbetslivet, jobb och inkomst, så de inte behöver gifta bort sina döttrar vid alldeles för tidig ålder och själva kunna köpa sig medicin vid behov. Genom att stärka barnens självförtroende som de bland annat får när de har möjlighet att påverka sin egen situation, uppmuntra till utbildning och ge dem redskap att själva förbättra sin situation kommer världen förändras. Det är vid roten till problemen som vi måste fokusera vårt arbete.

3 snabba om Frizon

I helgen var vårt Ung fadder-team på festivalen Frizon för att berätta om Ung fadder-konceptet och värva nya unga faddrar. Johannes Norberg var en värvarna på plats.

 

Hur var festivalen?

– Den var verkligen lyckad. Vädermässigt var det riktigt bra – lagom varmt – och arrangörerna hade lyckats hittat bra artister. Det var mycket folk och god stämning.

 

Någon favoritartist?

– Det var många bra, men Lonely Dear var en favorit.

 

Hur gick det att värva?

– Bra! Det rörde sig mycket folk i monterområdet och det var lätt att få i gång samtal. Vi var fem personer som värvade och det funkade jättebra. På en festival vill man ju gärna träffa folk och att vara där som värvare är ett bra sätt att lära känna nya människor. Många ville veta mer om Ung fadder – men det var också kul att få uppmuntra folk att till exempel åka ut som volontärer.  

 

Barn KAN!

Häromveckan besökte jag en badplats där det finns ett klättertorn för barn. Upp till toppen av tornet finns två vägar – en stege (lätta vägen)  och ett klätternät (svåra vägen.)

 

Jag hängde ganska mycket vid det där lilla tornet, eftersom min treåring älskar att klättra (och inte tröttnar i första taget). Efter en stund fick vi sällskap av en pappa med sina två barn – en flicka och en pojke. Båda började klättra upp mot tornet via nätet, och efter bara några sekunder var pojken uppe.

”Bra gjort” berömde pappan.

Flickan var lite långsammare, men tog sig sakta men säkert uppåt. Bit för bit närmade hon sig toppen, målmedvetet men lite skakigt.

”Du klarar kanske inte det där. Det är nog bättre att du tar stegen”, sa pappan då.

Varpå flickan klättrade ner igen och tog sig upp den ”lätta vägen”.  

 

Nu ska det här inlägget inte handla om genus (även om det helt klart hade kunnat göra det), och pappan handlade säkert i all välmening. Men den här lilla händelsen fick mig att inse hur viktigt det är att barn har någon som tror på dem. Tror att de har potential att klara av saker och ting, även när det blir svårt! Tror att de KAN!

 

Den lilla flickan vid klättertornet hade helt garanterat klarat att ta sig ända upp den svåra vägen. Hon var minst lika duktig på att klättra som sin lillebror, det som fattades var bara lite självförtroende – och hade pappan uppmuntrat henne hade hon fixat det. Men nu fick han henne i stället att tveka, och hon valde att klättra ner.

 

Men barn KAN. De behöver bara någon som tror på dem, och ser att de har potential. Någon som stöttar dem, uppmuntrar dem och ger dem förutsättningar att klara saker och ting.

 

Jag är superglad att jag får vara med och jobba för en organisation som verkligen tror på barnen och arbetar för att ge dem förutsättningar att själva påverka sitt liv och sin framtid. Som tror att de kan!  

Ett leende förändrar allt

Tillbaka på kontoret efter en välbehövlig skön semester. Då vädret varit lite sisådär, blev det en spontan tur till Tyskland några dagar. Kul med miljöombyte, nya människor och förhoppningsvis lite sol, tänkte vi när vi styrdebilen mot hamnen och färjan som skulle ta oss från Helsingborg. Absolut, solen tittade fram som önskat, och vi hade fantastiska dagar i Burg auf Fehmarn.

 

När jag är iväg på resande fot beundras jag av att höra små barn prata andra språk än mig själv. Det är väldigt charmigt på sitt sätt, trots att det såklart är naturligt, men för mig som svensk, är det häftigt att höra en liten parvel prata ett annat språk för fulla muggar, högt och tydligt med sina föräldrar. 

 

 På eftermiddagen tog vi en strandpromenad vid lägenhetshotellet som vi bodde på. Efter en stund drev det in ett par rejäla regnmoln över himlen och vi blev ståendes under taket av en seglarklubbs lokaler. När vi stod och betraktade alla segelbåtar i ösregnet, kom det två barn, en liten kille och en liten tjej på varsin sparkcykel. De tjoade och hade väldigt roligt i vattenpölarna, med regnkläder på förstås. Det fick mig att minnas tillbaka när man själv var liten och hoppade i vattenpölar i sina gummistövlar och regnkappa, och vilken förtjusning det var att vara ute i regnet och samtidigt hålla sig varm och torr.

 

 Den lilla tjejen vinkar in killen och de ställer sig under samma tak som vi. Efter en stund säger den lilla tjejen något på tyska till mig som jag inte förstår.  Jag frågar om hon kan engelska eftersom jag inte kan tala tyska.

– Yes, a little bit, säger hon och ler brett mot mig.

– Where are you from? Fortsätter hon sedan.

Vi står och småpratar lite, och de visar småfisk i en hink som de fångat med håv och berättar på superbra (!) engelska att de snart ska hem och visa fiskarna för sin morfar som väntar på dem hemma. De är tydligen syskon. De säger hejdå och det slutar regna. På vägen hem pratade vi om hur spontana och orädda barn är. Och roliga! Hur ofta vänder vi vuxna oss emot varandra i busskuren en regnig morgon och frågar vad vi heter och vart vi kommer ifrån med ett brett leende?  

Lottovinst

Skoltrött. Ett vanligt ord som cirkulerar i vår vokabulär. Du orkar bara inte ta tag i den där uppgiften om franska revolutionen, eller öva inför tentan i juridik. Du är helt enkelt alltför trött. Men för att kunna bli trött på något måste du först få en rejäl dos av det. 13 år i skolan, som är det vanliga i Sverige, kan ses som en ganska stor dos. En del anser därför att det gott och väl räcker med de åren och därför inte planerar att studera vidare, medan andra trotsar tröttheten och fortsätter några år till. Detta är vår verklighet.

 

Det finns en annan verklighet också. I andra delar av världen finns det barn som inte ens får chansen att bli skoltrötta. För som sagt behövs det först en rejäl dos av något om du ska kunna bli trött på det. Dessa barn får aldrig den dosen, de får inte ens chansen till den. De behövs hemma hos sina föräldrar för att hjälpa till med hushållet, laga mat, hämta vatten och ta hand om boskapen. Det finns inte pengar för att låta dem gå i skolan. Men detta gör inte att vikten av utbildning blir mindre. Utan utbildning får de inte lära sig läsa och skriva och det blir svårt, om inte omöjligt, att ta del av information och rättigheter som berör dem. För dessa barn vore att få börja i skolan, detsamma som att vi får veta att vi vunnit på lotto. Och vem skulle tacka nej till en lottovinst?

 

Genom att bli Ung fadder, eller stötta Erikshjälpen på annat sätt, kan du hjälpa till så att fler barn i världen får chansen att bli riktigt skoltrötta.

 
 

Elin Östberg
Värvare för Ung fadder och före detta praktikant på Erikshjälpens avdelning för insamling och kommunikation

Vad gör man om dottern trillat av buffeln?

Vi har precis genomfört en barnrätts-studie här i Laos, dvs en undersökning där vi intervjuar barn om hur de ser på sina liv och analyserar om deras grundläggande behov och rättigheter möts. Svaren i denna studie ligger sedan till grund för hur vi planerar vårt fortsatta arbete.

 

I juni intervjuade vi 108 minoritetsfolksbarn som bor i bergsbyar där vi jobbar i norra Laos. Föga förvånande, men inte desto mindre viktigt, visade studien att barnen får arbeta oerhört hårt och slita för sin överlevnad. Flickorna arbetar oftast ännu hårdare än pojkarna och är uppe långt innan soluppgången för att ta hand om djuren, leta efter mat i skogen eller bära vatten.

 

”Tjejer tycker inte om att leka”, förklarade några av pojkarna när vi frågade varför tjejerna aldrig lekte. Flickorna sa att de räknas som vuxna när de fyller 8 och om de inte lyckas sköta hushålls-sysslorna tillräckligt väl sumpas deras eventuella chanser att få gå till skolan. Medan svenska barn enligt undersökningar allra mest gillar att ”resa”, så väljer dessa barn framförallt att få gå i skolan. Skolan är det de tycker är allra roligast och absolut inte vill riskera att förlora.

 

Flera av flickorna var mycket undernärda. Trots att de ansvarar för att hitta och förbereda maten får de ofta vänta med att äta tills deras fäder och bröder ätit sig mätta. Barnen berättade att eftersom flickorna ändå ska giftas bort och lämnar familjen så prioriteras pojkarna. Det är i första hand killarna som får gå i skolan, det är de som får den bästa maten etc.

 

Inga av de flickor vi intervjuade hade någonsin varit i kontakt med statlig sjukvård. De hade aldrig besökt något sjukhus eller fått några vaccinationer. Nu, under regnsäsongen, hade många av dem svår fotsvamp efter de dagliga långa vandringarna i våta marker i jakt på mat, utan ordentliga skor eller sandaler. Att föda barn nämndes som en av de allvarligaste ”sjukdomarna” de kände till. Det som för många av oss i Sverige är en anledning till förväntansfull glädje, gratulationer och lång föräldraledighet fyllde dessa flickor med skräck. Utan tillgång till sjukvård är det givetvis ett drama på liv och död.

 

Vi som genomfört studien bär med oss många tankar och minnen från alla dessa samtal och berättelser. Men framförallt känner vi att vi inte får överge dessa barn och flickor. Så länge de inte kan ta striden själva måste vi fortsätta kämpa tillsammans med dem för att de ska få ett drägligare liv och hopp om en bättre framtid.

 

Den här lilla 8-åriga flickan hade nyligen ramlat av vattenbuffeln och hade mycket ont. För att lindra smärtan hade hon själv hittat örter i skogen och lindat om skadan.

För oss svenskar är det en ickefråga vad man gör om den lilla dottern trillar av buffeln. Hon tar över huvud taget inte hand om några bufflar. Skulle hon skada sig är det raka spåret till sjukhuset. Dessa flickor har aldrig ens varit i kontakt med sjukvård.

Regn, blåst och myggsvärm – Ung fadder på Hönö

När så äntligen regnet och blåsten avvikit från oss, ja då dök myggorna upp mer intima än någonsin och i till synes stort behov av vårt sällskap. Men det gjorde inget.

 

En vecka med Ung fadders monter på Öckerö (Hönökonferensen) är slut och så är även nattsvirandet för oss värvare på ett tag. Drygt tre timmars intensivt arbete på natten tar till slut ut sin rätt. Men ändå drevs vi till att i fyra nätter i sträck sätta oss i bilen och ge oss ut till vår monter vid Nimbuskyrkan för att stå där i både regn, blåst och myggsvärm. Nya spännande möten med människor och chansen att träffa någon som ville vara med och förändra världen var vår drivkraft. Och allt var väl värt bristen på sömn. Så många unga människor som insett att de klarar av att avstå från en pizza i månaden och i vissa fall mer än det, så många unga människor som har en längtan efter att åka ut som volontär någonstans i världen för att få vara med och med egen kraft göra skillnad.

 

Första kvällen på Nimbus hade vi en tillfällig monter inne på kyrktorget. Vår hemtrevliga utomhusmonter med soffor och lampor skulle komma dagen därpå. Vi hade knappt hunnit få iordning allt förrän det kom en tjej nästan småspringande fram till oss. ”Är det här man kan bli fadder?” frågade hon. Hon berättade för oss att hon dagen innan fyllt 18 år och att hon nu äntligen kunde bli Ung fadder utan en förälders påskrift. Bättre start på veckan kunde vi knappast fått.

 

Det är inte ute med världen, det finns hopp. Det är inspirerande att vara med i ett sådant här sammanhang och bli påmind om det. Påmind om att det finns människor som är beredda att dra sitt strå till stacken och vara med och göra skillnad.

 

Elin Östberg, värvare Ung fadder

Långt borta och nära

När jag pluggade journalistik fick jag lära mig vad som är en bra nyhet. Den ska vara aktuell, till exempel. Den ska intressera många. Och det man skriver om ska gärna inträffa NÄRA.

 

Just det där med ”närhetsprincipen” tycker jag är intressant. Egentligen är det  inte ett dugg konstigt att det som inträffar nära berör mycket mer än det som händer långt bort, men jag fascineras ändå av hur jag kan läsa spaltmeter efter spaltmeter om något som inträffat nära  – samtidigt som jag totalt hoppar över nyheter som egentligen är mycket ”större”.

 

Under gårdagen läste jag x antal artiklar och tittade på både radio- och tv-inslag om den s.k. ”översvämningskatastrofen” i Mariannelund. Jag bor i samhället, några hundra meter från husen som drabbats värst, så jag har följt rapporteringen noga. Jag lider med dem som drabbats, och kommer säkerligen fortsätta läsa vad tidningarna skriver de närmaste dagarna. Närmare än så här blir det knappt!

 

Och samtidigt som det svämmar över här, finns det platser som drabbats så illa av torka så befolkningen riskerar att svälta ihjäl. När jag under gårdagen var inne på på Svt:s hemsida för att läsa om översvämningarna, såg jag att det även fanns en nyhet om svältkatastrofen i Västafrika på deras startsida. Där kan man verkligen snacka katastrof. Massor av människor i området saknar fortfarande mat för dagen – och miljoner barn riskerar att dö! Men den nyheten orkade jag faktiskt inte ens läsa. Orkade inte riktigt bry mig eller ta det till mig heller.

 

Som sagt, det är inget konstigt. Det ÄR svårt att ta till sig saker som händer långt bort. Och jag vet inte om det ens är bra att försöka ta in allt. Men när det gäller en sådan sak som att miljontals människor håller på att svälta ihjäl – då tror jag att det är bra att försöka ta in det! Och att faktiskt vara med och göra något åt det också…

 

Mariannelund 8 juli 2012. Foto: Anna Mellergård

 

En stigande röd sol i Malawi

För två år sedan tyckte Malawis president Bingu Wa Mutharika att solen ”inte kan vara på väg upp 2010 som den var 1964” och bestämde därmed att landet skulle få en ny flagga. Istället för den stigande röda  solen skulle flaggan nu prydas av en skinande vit sol.

 

Med facit i hand har de senaste två åren inte precis varit i samklang med Bingus nya flagga…

 

Bingu Wa Mutharika har istället alltmer framstått som en diktator utan respekt för vare sig demokrati eller mänskliga rättigheter. Landets ekonomi har blivit allt sämre samtidigt som internationell kritik inneburit att stödet till stadsbudgeten minskat. Ett växande missnöje bland befolkningen ledde under sommaren 2011 till demonstrationer i landets större städer. Som ett ytterligare steg i negativ riktning valde presidenten att slå ner motståndet med våld. 

 

Den 5 april 2012 avled Bingu Wa Mutharika, efter några dagars ovisshet blev Joyce Banda i enlighet med konstitutionen ny president. Efter att tidigare blivit utesluten ur regeringspartiet och isolerad från makten blev nu plötsligt Joyce Banda kontinentens andra kvinnliga president.

 

Under Joyce Bandas första tid som president har Malawi devalverat sin valuta (-33%) och kämpar idag med en inflation på nära 20%. Men samtidigt har dessa mycket tuffa reformer även inneburit att landet återigen kan börja hoppas på internationellt stöd och ett mer öppet samhälle. Idag är det omöjligt att veta om Joyce Banda kommer att klara att få landet på fötter igen, men hon har i alla fall tagit några första steg mot en ljusare framtid. Det kommer att bli en tuff resa men utifrån mail och nyhetsrapporter tycker jag mig se att den röda solen återigen stiger över Malawi. 

 

Till sist, under maj månad har landets parlament beslutat att ta tillbaka sin gamla flagga.

 

Flaggbilderna är hämtade från crossed-flag-pins.com och free-country-flags.com