I Charles Emil Hagdahls bok Kok-Konsten från 1896 står det:
”Surströmming är en gammal anrättning, hvars tillredning naturen sjelf alltid ombesörjt ända från verldens skapelse. Våra första föräldrar vädrade densamma redan utanför paradisets portar… ”
För egen del har jag ännu inte smakat denna delikatess och kan därför varken hissa eller dissa dessa ”lagrade” fiskar. Har däremot haft den tveksamma förmånen att känna doften via högstadiets ventilation. Inga likheter med paradisets portar men ändå någon form av erfarenhet…
Under resor i Asien och Afrika har jag fått många nya spännande smakupplevelser men också blivit bjuden på allt från grillade insekter till inälvsgrytor. Vid sådana tillfällen kan man inte låta bli att fundera över hur detta kan vara en delikatess?
Men om vi svenskar som har så ”normala” vanor inte bara äter rutten fisk och kokta slamkrypare (kräftor) utan även ger dessa rätter en plats i almanackan kan jag faktiskt inte längre förvånas.
Jag tycker det är härligt att vi alla är så märkliga, blir faktiskt så upplivad av detta att jag nästan funderar på att prova lite surströmming. Men kanske väntar till nästa år…
Varför vänta?
Det är väl inget att tveka om. Tror inte du kommer att ångra dej.
/R
Nej, det finns ju egentligen ingen anledning att vänta… Men som skåning behöver jag först en genomgång av hur och till vad man äter denna delikatess.
Tips?