När jag pluggade journalistik fick jag lära mig vad som är en bra nyhet. Den ska vara aktuell, till exempel. Den ska intressera många. Och det man skriver om ska gärna inträffa NÄRA.
Just det där med ”närhetsprincipen” tycker jag är intressant. Egentligen är det inte ett dugg konstigt att det som inträffar nära berör mycket mer än det som händer långt bort, men jag fascineras ändå av hur jag kan läsa spaltmeter efter spaltmeter om något som inträffat nära – samtidigt som jag totalt hoppar över nyheter som egentligen är mycket ”större”.
Under gårdagen läste jag x antal artiklar och tittade på både radio- och tv-inslag om den s.k. ”översvämningskatastrofen” i Mariannelund. Jag bor i samhället, några hundra meter från husen som drabbats värst, så jag har följt rapporteringen noga. Jag lider med dem som drabbats, och kommer säkerligen fortsätta läsa vad tidningarna skriver de närmaste dagarna. Närmare än så här blir det knappt!
Och samtidigt som det svämmar över här, finns det platser som drabbats så illa av torka så befolkningen riskerar att svälta ihjäl. När jag under gårdagen var inne på på Svt:s hemsida för att läsa om översvämningarna, såg jag att det även fanns en nyhet om svältkatastrofen i Västafrika på deras startsida. Där kan man verkligen snacka katastrof. Massor av människor i området saknar fortfarande mat för dagen – och miljoner barn riskerar att dö! Men den nyheten orkade jag faktiskt inte ens läsa. Orkade inte riktigt bry mig eller ta det till mig heller.
Som sagt, det är inget konstigt. Det ÄR svårt att ta till sig saker som händer långt bort. Och jag vet inte om det ens är bra att försöka ta in allt. Men när det gäller en sådan sak som att miljontals människor håller på att svälta ihjäl – då tror jag att det är bra att försöka ta in det! Och att faktiskt vara med och göra något åt det också…
Mariannelund 8 juli 2012. Foto: Anna Mellergård