Vad gör man om dottern trillat av buffeln?

Vi har precis genomfört en barnrätts-studie här i Laos, dvs en undersökning där vi intervjuar barn om hur de ser på sina liv och analyserar om deras grundläggande behov och rättigheter möts. Svaren i denna studie ligger sedan till grund för hur vi planerar vårt fortsatta arbete.

I juni intervjuade vi 108 minoritetsfolksbarn som bor i bergsbyar där vi jobbar i norra Laos. Föga förvånande, men inte desto mindre viktigt, visade studien att barnen får arbeta oerhört hårt och slita för sin överlevnad. Flickorna arbetar oftast ännu hårdare än pojkarna och är uppe långt innan soluppgången för att ta hand om djuren, leta efter mat i skogen eller bära vatten.

”Tjejer tycker inte om att leka”, förklarade några av pojkarna när vi frågade varför tjejerna aldrig lekte. Flickorna sa att de räknas som vuxna när de fyller 8 och om de inte lyckas sköta hushålls-sysslorna tillräckligt väl sumpas deras eventuella chanser att få gå till skolan. Medan svenska barn enligt undersökningar allra mest gillar att ”resa”, så väljer dessa barn framförallt att få gå i skolan. Skolan är det de tycker är allra roligast och absolut inte vill riskera att förlora.

Flera av flickorna var mycket undernärda. Trots att de ansvarar för att hitta och förbereda maten får de ofta vänta med att äta tills deras fäder och bröder ätit sig mätta. Barnen berättade att eftersom flickorna ändå ska giftas bort och lämnar familjen så prioriteras pojkarna. Det är i första hand killarna som får gå i skolan, det är de som får den bästa maten etc.

Inga av de flickor vi intervjuade hade någonsin varit i kontakt med statlig sjukvård. De hade aldrig besökt något sjukhus eller fått några vaccinationer. Nu, under regnsäsongen, hade många av dem svår fotsvamp efter de dagliga långa vandringarna i våta marker i jakt på mat, utan ordentliga skor eller sandaler. Att föda barn nämndes som en av de allvarligaste ”sjukdomarna” de kände till. Det som för många av oss i Sverige är en anledning till förväntansfull glädje, gratulationer och lång föräldraledighet fyllde dessa flickor med skräck. Utan tillgång till sjukvård är det givetvis ett drama på liv och död.

Vi som genomfört studien bär med oss många tankar och minnen från alla dessa samtal och berättelser. Men framförallt känner vi att vi inte får överge dessa barn och flickor. Så länge de inte kan ta striden själva måste vi fortsätta kämpa tillsammans med dem för att de ska få ett drägligare liv och hopp om en bättre framtid.

Den här lilla 8-åriga flickan hade nyligen ramlat av vattenbuffeln och hade mycket ont. För att lindra smärtan hade hon själv hittat örter i skogen och lindat om skadan.

För oss svenskar är det en ickefråga vad man gör om den lilla dottern trillar av buffeln. Hon tar över huvud taget inte hand om några bufflar. Skulle hon skada sig är det raka spåret till sjukhuset. Dessa flickor har aldrig ens varit i kontakt med sjukvård.