Häromveckan besökte jag en badplats där det finns ett klättertorn för barn. Upp till toppen av tornet finns två vägar – en stege (lätta vägen) och ett klätternät (svåra vägen.)
Jag hängde ganska mycket vid det där lilla tornet, eftersom min treåring älskar att klättra (och inte tröttnar i första taget). Efter en stund fick vi sällskap av en pappa med sina två barn – en flicka och en pojke. Båda började klättra upp mot tornet via nätet, och efter bara några sekunder var pojken uppe.
”Bra gjort” berömde pappan.
Flickan var lite långsammare, men tog sig sakta men säkert uppåt. Bit för bit närmade hon sig toppen, målmedvetet men lite skakigt.
”Du klarar kanske inte det där. Det är nog bättre att du tar stegen”, sa pappan då.
Varpå flickan klättrade ner igen och tog sig upp den ”lätta vägen”.
Nu ska det här inlägget inte handla om genus (även om det helt klart hade kunnat göra det), och pappan handlade säkert i all välmening. Men den här lilla händelsen fick mig att inse hur viktigt det är att barn har någon som tror på dem. Tror att de har potential att klara av saker och ting, även när det blir svårt! Tror att de KAN!
Den lilla flickan vid klättertornet hade helt garanterat klarat att ta sig ända upp den svåra vägen. Hon var minst lika duktig på att klättra som sin lillebror, det som fattades var bara lite självförtroende – och hade pappan uppmuntrat henne hade hon fixat det. Men nu fick han henne i stället att tveka, och hon valde att klättra ner.
Men barn KAN. De behöver bara någon som tror på dem, och ser att de har potential. Någon som stöttar dem, uppmuntrar dem och ger dem förutsättningar att klara saker och ting.
Jag är superglad att jag får vara med och jobba för en organisation som verkligen tror på barnen och arbetar för att ge dem förutsättningar att själva påverka sitt liv och sin framtid. Som tror att de kan!