Jag läser ibland UnderbaraClaras blogg, tycker att hon skriver både underhållande och tänkvärda inlägg. Häromveckan skrev hon ett inlägg som hette ”Men skit i barnen” där hon på ett humoristiskt sätt förklarar hur hon – sedan hon själv fick barn – tycker det är jobbigt att höra tals om barn som far illa. Läs gärna inlägget här.
Jag känner igen mig väldigt mycket i en del av det Clara skriver! Innan jag fick barn var jag ute och reste en hel del. Visst tyckte jag det var hemskt med all fattigdom jag såg, visst kände jag med de många utsatta barn jag träffade – men det jag såg och upplevde tog ändå inte riktigt tag i mig. Inte riktigt på riktigt!
Men för tre år sedan föddes min första dotter, och när hon var runt nio månader spenderade jag en del tid i Sydostasien. Då var läget förändrat. Plötsligt hade det blivit f r u k t a n s v ä r t mycket jobbigare att se barn i utsatta situationer. Det kunde ju varit min egen dotter! I Phnom Penh, där vi var i ungefär en månad, hade jag många, många gånger gråten i halsen. Jag minns speciellt en situation, då vi träffade på en utmärglad liten pojke som tiggde med lillasyster (som var i min dotters ålder) i famnen. De satt farligt nära trafiken, var smutsiga, trötta och nästan apatiska – och det var galet jobbigt att inte kunna göra något för dem!
Tre år senare är det fortfarande lika hemskt att se barn som far illa. Samtidigt är jag tacksam för att min egen familj får ha det så bra. Och jag känner hopp varje dag här på jobbet, när jag ser hur många det finns (givare, medarbetare, volontärer….) som faktiskt kämpar för att barn världen över ska få det bättre.