I veckan besökte jag en av våra givare för en intervju till Erikshjälpens tidning. En av våra sanna eldsjälar och ”erikshjälpare” som jag bara var tvungen att träffa. Jag kom dit förväntansfull och förberedd för en ”vanlig” intervju. Som man brukar vara. Intervjun resulterade i ett otroligt känslosamt möte, tårar och skratt varvades vartannat – men framförallt välkomnades jag med en sådan värme.
Jag fick en varm kram i hallen och muren mellan oss var riven direkt. Sådant sätter spår i mig. När en människa som jag aldrig träffat förut, välkomnar mig som om det vore mitt eget hem jag kom till, naturligt och spontant och helt kravlöst. Jag fick ta del av personens livshistoria, komma riktigt nära dennes sorger och glädjestunder. När jag åkte därifrån var jag fullkomligt tagen. Fylld av energi och inspiration. Människor som ger av HELA sig själva, inte för egen vinnings skull, utan för att de bara är sådana av naturen. Sådant imponerar så mycket på mig. Jag kommer aldrig glömma det mötet. Det är något jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.
Efter vårt möte styrde jag stolt mot Holsbybrunn. Tänk vilka människor det finns. Och tänk att jag får vara en del i detta!