Såg igår på Uppdrag Granskning om kvinnor som drabbats av svåra förlossningsskador efter graviditeten. Tusentals drabbas tydligen varje år. Programmet handlade om de uppgifter som visar på stora brister i förlossningsvården. Kvinnor skickas hem utan vare sig en korrekt diagnos eller operation. Vissa uppgifter tyder också på att det finns barnmorskor som medvetet låter bli att rapportera allvarliga skador, vilket kan få svåra konsekvenser för kvinnan. En kvinna hade sådana smärtor att hon inte klarade av ståendes hålla sitt lilla barn i famnen utan var tvungen att sätta sig ner. En annan vågade inte gå ut och ta en fika eller hitta på saker med sina vänner utan att veta att det säkert finns en toalett i precis i närheten. Därför drog hon sig för att gå ut i onödan.
Jag blev både rädd, ledsen och arg när jag hörde alla berättelser. Vår kropp är ju helt fantastisk. Den ska vi värna och vara superrädda om. Tänk vad mycket den klarar bära och läka. Men även hur lätt det är att få den förstörd för livet.
Mina tankar gick därför direkt till Erikshjälpens insatser för att motverka ingrepp som t ex könsstympning i tidig ålder, som medför att flickor och kvinnor får leva med livslånga komplikationer. I det stora hela känns det skönt att veta att vi varje dag arbetar för att få kvinnor att få en värdigare tillvaro. Då blir jag så glad och tacksam att alla ni där ute som är engagerade på olika sätt är med oss och kämpar för en bättre värld, inte bara för flickor och kvinnor, utan för hela familjer.