Ta vara på tiden

För ett år sedan satt jag framför min lilla svarta HP laptop i min säng, på mitt vandrarhem, i en liten varm och torr by i Marsabit i norra Kenya. I dag sitter jag framför min dator på mitt jobb,  UNHCR, arbetandes med givarservice och insamling till världens alla människor på flykt i Stockholm i Sverige.

 

Tänka sig vad tiden går fort. För fort. Om jag hade fått vrida tillbaka klockan hade jag sagt detta till mig själv: Var inte rädd. Lita på att det kommer ordna sig. Utforska mer. Släpp garden. Ta kontakt med människor. Våga att bara vara.

 

För ett år sedan satt jag där. I Marsabit i norra Kenya helt ovetandes om vad som skulle hända de närmsta fyra månaderna. Att vara omedveten om hur framtiden skulle se ut var en av de jobbigaste utmaningarna. Av någon anledning har människor, i alla fall jag, ett behov av att veta saker. Man vill veta när, var och hur. Gärna även på vilket sätt och med vilka människor. Vi alla har kanske hört talas om ”African time”. Det finns en anledning till det påståendet. Men det finns mycket att hämta och det finns mycket att lära.

 

Som praktikant på en okänd plats är det omöjligt att veta hur man kommer att må och hur man kommer att hantera olika situationer och möten mellan människor. Jag har alltid sett mig som en rätt så öppen, våghalsig och explorativ person. Men även den mest utåtgående människan kan hamna i obekväma situationer.

 

Frågan jag ofta ställde mig själv var om man skulle ha mått bättre av att veta precis hur ens tid skulle se ut de närmsta fyra månaderna. Skulle man fått ut mer av tiden, passat på att maxa sina aktiviteter och verkligen suga in vartenda intryck? Jag är tveksam till det. Nu i efterhand har jag kommit till insikt att det är just ”att vara omedveten och lite vilsen” som är charmen med en sådan resa. Man åker som ett blankt blad. Dock bär vi med oss förutfattade meningar och förinställda och visualiserade intryck och när de krockar med vad som faktiskt är verklighet finns risken att vi hamnar i en fälla. Detta är vad jag kallar för ”tidsfällan”. När vi inser att saker inte är som vi trodde att de skulle vara, eller när saker inte går i den riktning vi ville eller på det sätt vi planerat att det skulle”. När man gråter för att toapappret är slut eller för att det inte finns något toapapper. När man inte kan skilja mellan glädje och sorg och när man inte kan skilja mellan hemlängtan och längtan efter det ”normala”- då vet man en sak- man har upptäckt tiden.

 

Om jag skulle få åka igen, som praktikant till Marsabit, skulle jag ta med mig att inte tänka på tiden. Varken den som varit, gått eller den som komma skall. Jag skulle leva i nuet.

 

/Michelle Stråhle, fd praktikant för Erikshjälpen i Marsbait, Kenya

 

Vatten – en välsignelse och en förbannelse

I Mashuru, Kenya är det ökenklimat. Torrt och varmt. Sanden är röd och de taggiga buskarna är många. Från vägen kan man se giraffer och zebror. Vilda djur finns det gott om. Exotiskt, tycker vi. Problem, tycker den inhemska befolkningen. Är förstås inte jättekul att få besök av en giftorm eller en argsint elefant när man ska gå till utedasset.

 
När vi kört cirka två mil ut på landsbygden i Mashuru, på något som liknar vägar, tycker chauffören det är en bra idé att satsa på att köra igenom en stor och djup lerpöl. Jag försöker lite vänligt föreslå att vi ska köra på sidan, det hade nog gått. Men vi hamnar i lerpölen istället och där sitter vi fast. Som tur är finns det några pojkar i en by rätt nära, som mot en slant kommer och knuffar loss oss. Det har regnat för två dagar sedan, därav mycket leriga och gropiga vägar. Andrew, min medpassagerare, konfirmerar mina tankar, då han berättar att de här vägarna inte alls är framkomliga under regnperioden. Det största problemet i området är annars just vatten. Men inte mängden av den, utan avsaknaden av den. Glädjen är stor när det regnar i Mashuru.

 
I området jag besöker bor många massajer. De livnär sig traditionellt sett på boskapsskötsel. Men under svåra torrperioder har boskapen svårt att överleva och många massajer mister allt de har. En familj jag träffar berättar att de under den torkan som var runt Afrikas horn, miste all sin boskap förutom en enda ko.

 
Tillsammans med Kenya Rain Water Association och New Life Mission arbetar Erikshjälpen i området med att utbilda befolkningen att ta till vara på det naturliga regnvattnet. I stora reservarer och tankar samlar man upp allt vatten som går, som man sedan använder till droppbevattning. Det insamlade vattnet räcker oftast till bevattning i tre till fyra månader. Förutom den näringsrika gröda som familjerna får, blir det också till en bra inkomst för dem.

 
Förutom odlingsprojekten, har de även fått lära sig att det oftast växer mycket bättre om man förbereder marken för vatten, genom att ploga den, då växer det mycket mer.  Likaså att tänka långsiktigt kring boskapens föda, så man räddar hem torrt hö i mycket enkla lador med tak, istället för att lämna det på marken för att mögla.

 
Erikshjälpen stöder många barns skolgång i området och även på skolorna får barnen lära sig att odla. Barnen jag träffar visar stolt upp den odlingslott de ansvarar för. De får numera äta varierad och näringsrik skolmat, de har vant sig vid de nya smakerna och tar med sig kunskapen hem till sina familjer. Det är inspirerande att se hur ringar på vattnet bär med sig en framtid.

Ett häftigt möte i musikens tecken

En gång i veckan, varje tisdagkväll leder jag medeljympa på Friskis & Svettis i Vetlanda. Efter ett halvårs paus, hade jag mitt premiärpass för några veckor sedan (lagom skakig och nervös) med mina trogna motionärer. Förväntan lyste i ögonen på gänget som stod runt mig och den glädjen och energikicken jag fick tillbaka, slår ALL nervositet i världen.

 

 När jag leder jympa, tänker jag ofta på mitt första projektbesök i Indien i början på 2008. Jag fick möjligheten att leda en stunds pausjympa tillsammans med eleverna på Ebeneezer School i Jaigaon. Vi samlades ute på skolgården och började röra på oss i takt med musiken som spelades, jag i mitten och eleverna runt mig i en ring. De följde efter mina rörelser och den glädjen jag såg var en härlig syn. Det fullkomligt lyste i deras ögon och vi hade så kul tillsammans! Bilden av gänget som jympar loss till Shakiras ”Whenever, wherever” sitter i mitt minne och kommer nog alltid att göra det. Varje gång jag hör den låten ser jag oss, med de vackra bergen i bakgrunden, jympa loss till musiken. Den lilla stunden har betytt väldigt mycket för mig i mitt ledarskap. ALLA kan, vare sig man är liten eller stor, kille eller tjej, det spelar ingen roll! Det var en sprillans ny upplevelse för mig, även för dem. Men det slutade i ett häftigt möte som jag aldrig kommer att glömma!

 

 

The pearl of Africa

 

Efter en lång flygtur landade vi då äntligen i Uganda. Värmen slog emot oss trots att klockan var närmare midnatt och huvudstaden Kampala mötte oss med lugn puls.

 

Jag är här i Uganda tillsammans med min man Johan för att praktisera inom ett projekt som stöds av Erikshjälpen i staden Masaka. Samarbetsorganisationen i Masaka heter Child Restoration Outreach och arbetar med gatubarn. CRO arbetar för att dessa barn ska få utbildning, mat, drogavvänjning, sjukvård och motiveras till att leva ett normalt liv. Målet är att barnen ska återanpassas till sina familjer eller fosterfamiljer och där få fortsatt utbildning för att kunna möta en ljusare framtid.  Vi ska praktisera på CRO under fyra månaders tid, dels arbeta direkt med barnen men också lära oss om hur bistånd fungerar och hur allt drivs på en högre nivå.

 

Under våra första dagar i Uganda slås vi av hur grönt och frodigt allting är. Tillsammans med den röda sanden på vägarna blir det otroligt vackert. Det är inte svårt att förstå varför Uganda kallas för ”the pearl of Africa” (Afrikas pärla).  I de mindre byarna och ute på ön Bussi i Viktoriasjön där inga gatulampor stör lyser himlavalvet upp i en enorm stjärnhimmel om nätterna. Där och då blir det extra tydligt att jorden, världen och universum är så mycket mer än vi människor kan förstå.

 

 

 

Vi väcker uppmärksamhet var vi än rör oss och i de mindre städerna blir det extra tydligt att vi är mzungos (vitingar). Barn ropar det efter oss och många vill gärna komma  fram och hälsa och känna på vårt hår och vår vita hud, medan vissa blir rädda och börjar gråta. En flicka frågade vår guide; ”Mzungos, do they really die?” Hon kunde inte föreställa sig att vi, mzungos, skulle behöva dö en dag.

 

Man kan lugnt påstå att vi alla har olika föreställningar och fördomar om varandra och våra olika kulturer krockar titt som tätt. Trots detta, eller kanske på grund av det, är det Uganda vi hittills fått se alldeles underbart! Människorna är genomgående mycket trevliga och stannar gärna till för en pratstund på gatan, vägarna är mestadels rejält tillknycklade, det känns som att åka bil i en plan puckelpist ungefär. Vi ser på tid på olika sätt, vi vill gärna utnyttja tiden så den inte förloras medan många Ugandier inte ser någon anledning att stressa, tid finns det alltid mer av, det kommer ny hela tiden. Det är nyttigt för oss och vi försöker tänka i andra banor även om det är frustrerande ibland.

 

Många gatubarn syns på gatorna och det hugger i hjärtat när jag ser dem leta mat eller samla diverse skräp för att försöka sälja och få in lite pengar. Här, i Masaka är det vanligt att gatubarnen sniffar lim, en mycket beroendeframkallande drog som bland annat blockerar känslor och empati. Det är fruktansvärt hemskt att se en påtänd 10-åring och svårt att ta in att det är dagens verklighet. En 10-åring som egentligen skulle gå i skolan, klättra i träd och be om en glass efter maten står istället i en stor sophög och sniffar lim för att fly sin miserabla verklighet.

 

Jag och Johan ser mycket fram emot praktiken på CRO och hoppas att vi genom Erikshjälpens praktikantprogram kan bidra till en mer hoppfull framtid för gatubarnen i Masaka. Följ oss gärna på vår blogg lifeofljung.wordpress.com

 

Vänliga hälsningar från ett varmt Uganda/ Linnéa

 

Flyttkartonger och trygghet

Denna vecka är det dags för mig och min man att packa ihop vårt liv i Växjö och bege oss till Jönköping. Kaoset av flyttkartonger, slänghögar och saker mitt emellan är ett faktum! Förväntan hänger i luften och jag ser med spänning fram emot det som komma skall. Samtidigt börjar jag inse att vi inte bara flyttar till något utan vi flyttar också från något. Växjö har varit mitt hem de senaste elva åren och jag har under dessa år kunnat bygga upp ett socialt kapital och en trygghet. Nu lämnar jag det för att börja på nytt någon annanstans.

 

Ingen anledning att bli alltför nostalgisk men att flytta innebär en hel del osäkerhet. Att vara ny på ett ställe är aldrig speciellt kul. Och visst är det viktigt att man känner att man har koll på läget, att man hittar till närmsta butik, vet hur man tar sig till jobbet och vem man ringer om man behöver hjälp?

 

Jag vet inte vad du tänker på när du tänker på ditt hem, men för mig innebär ett hem så mycket mer än bara tak över huvudet. Det är en fristad, en trygghet. Men genom mitt jobb blir jag dagligen påmind om att ett hem inte innebär en trygghet för alla. Både i Sverige och runt om i världen finns det många barn som varje kväll går och lägger sig med en klump i magen. En klump av oro och en känsla av otrygghet. Det kan handla om oron över en mamma som dricker för mycket, otryggheten av att höra pappa slå mamma i rummet bredvid eller ovissheten över om pengarna kommer att räcka för att köpa mat imorgon eller inte.

 

Det måste inte vara så! Det finns mycket som behöver göras och det kommer att ta tid. Men varje insats vi gör som leder till att barn känner sig tryggare är ett steg närmare målet. Inget barn ska behöva känna sig otrygg i sitt eget hem!

 

De andra. De som inte är här.

Vi som är en grupp. De som är något annat. Om det finns ett Vi så finns det ett De. Vi barn – De vuxna. Vi vid bordet – De vid andra bord. Självklart. Det är mer intressant hur vi tänker om De andra.

 

Nu sammanställer jag vad barn i Sverige tänker om andra barn. De andra. Det är Kambodja, Indien och Kenya som är de andra barnens hemma. De svenska barnen går i klass 4 och 5. De har svarat på frågor i grupp och enskilt. På papper och i samtal.

 

I stort sett alla kan se likheter mellan Vi och De. De flesta kan se likheter när det handlar om skolan och sport/lek. Det som ligger nära den egna vardagen.

 

Vi har också frågat om det kan vara bra med olikheter. Och det tycker hälften – de tycker att världen blir roligare om inte allt är lika. Någon klarsynt tycker det är bra att göra olika för då kan vi handla med varandra. Några vill inte att barn ska vara olika. De tycker inte det är bra med olikheter.  En stor grupp är neutrala – det beror på vad det handlar om.  Kloka barn!

 

En grupp skriver:

”Så vi tycker inte att alla behöver vara lika men ska behandlas lika.”

 

Jag försökte fånga attityden till De andra. Frågan var: Hur tänker du om människor från X?

 

De flesta beskrev vad de tänkte, men det är tydligt att barn är öppna för andra. De allra flesta kommentarerna var inte särskilt värdeladdade:

”Dom är mörka. Tänker inte så himla mycket i världen på dem. De är kanske inte så annorlunda som de verkar!”

”Vissa är fattiga och vissa är rika”

”De är alltid glada.”

”Som oss ungefär.”

”Vet inte, de verkar roliga.”

 

Vad fick du reda på som var nytt?

”Att människorna faktiskt är lika oss. De går oftast i skolan och har stora städer och använder ofta vanliga kläder.”

 

Vid samtalen har det kommit fram att flera barn vill veta om frågan de ska svara på handlar om barns rättigheter i Kambodja eller i Sverige. De har lärt sig om detta men inte att det gäller i alla länder. En sak att förtydliga: Barns rättigheter är samma var man än bor. Oavsett om det är Vi eller De!

 

På bilden nedan ser ni Messi som serverar skollunch. (Nä, han heter inte så – men han har likadan tröja som idolen!)

 

 

På resa genom Uganda

 

Värmen slår emot mig. Ovant känner jag hur tröjan klistrar längs ryggen. Jag vevar ner rutan. Det är nog runt 30 grader och hög luftfuktighet. Tropiskt, grönt och på många håll vackert!

 

På långt håll ser jag en bil komma emot oss och undrar om den andra föraren är berusad. För bilen vobblar från den ena sidan av vägen till den andra. När vi närmar oss varandra förstår jag varför. Det är stora hål i asfalten, som föraren försöker undvika. Det är bara att vänja sig vid den dåliga vägen, liksom vid vänstertrafiken och alla mopedister, som kör om även på insidan. Vi möter många familjer, med två-tre barn som sitter damsadel och ingen bär hjälm. Jag blundar och hoppas att det ska gå bra för dem! Chauffören förklarar att det nog inte finns några regler och om det gör det vet de flesta nog inte om dem…

 

Överallt längs vägarna ser man stora som små som bär på stora vattendunkar. En del kör dem på moped, andra balanserar dem på cyklar, flera bär dem på huvudet. Mitt i ingenstans dyker de upp och jag undrar hur långt de har behövt gå för att nå vattenkällan och hur lång väg de har kvar?!

 

Efter cirka fem timmars bilfärd når vi fram till gatubarncentret Amagara Masya. Jag blir varmt välkomnad av nyfikna barn och Andrew och Eprahim, två i personalen. När jag samtalar med några av barnen är det knappt jag kan tro och förstå allt de blivit utsatta för innan de fått komma till centret. Det är våldtäkter, misshandel – inte minst från polisen! Och flera andra berättelser om hur de blivit dåligt behandlade, inte minst av sina styvföräldrar, då föräldrarna gift om sig. Uganda har en ung befolkning, många dör i AIDS och andra sjukdomar. Barnen får hänga på in i nya familjebildningar och det är inte alltid de blir accepterade av den ”nya” styvföräldern. Det gör mig arg!

 
Amagara Masya-barnen skrattar nu och bubblar av liv. Jag får veta att Amagara Masya betyder just detta – ”nytt liv” och jag tar dem snabbt till hjärtat! Det känns riktigt bra att känna vilken kärlek som finns på centret, det ser man i ögonen hos personalen. Det här är inget vanligt jobb, det är ett livskall.

 
Barnen får nu lära sig att ta hand om sig själva, städa, laga mat, lära sig läsa och skriva, men förstås även ha tid att spela fotboll och ha roligt. Även andra gatubarn i Mbarara, som inte bor på centret, får regelbundna besök av personalen, som gör vad de kan för dem, plåstrar om dem, köper mat och försöker hjälpa dem på olika sätt.

 

Det här blir ett svårsmält besök för mig, många intryck som jag kommer bära med mig länge. Dels berättelserna om vad de blivit utsatta för blandat med den innerliga glädje jag känner över att Erikshjälpen är med och kan hjälpa dem till ett bättre liv.

 

Jag konstaterar att det finns många skillnader mellan Uganda och Sverige. Men vissa bitar är precis likadana. Som flertalet män jag ser som stannat till längs vägen och som står och pinkar in sina revir… och som kvinnan från Uganda, som får något skräckfyllt i blicken då jag frågar henne om vilka insekter de har i landet.  
– Nej, insekter vill jag inte prata om, bara tanken på flygande kackerlackor och jag får panik!

 

Amagara Masya-barnen poserar glatt efter en klädutdelning.

 

Hopp & hopplöshet i Vitryssland

En korridor på en av de slutna insitutionerna i Krivichi, Vitryssland.

 

Förra veckan var jag i Vitryssland, där Erikshjälpens samarbetsorganisation World Without Borders sedan flera år tillbaka gör ett jätteviktigt arbete för barn och ungdomar som finns på landets slutna ungdomsanstalter. Man har bland annat jobbat intensivt med att förändra attityderna till de här barnen – genom att t.ex. utbilda anstalternas personal och få dem att inse att vad barnen behöver är vård och hjälp, inte straff. Man jobbar också för att ge barnen kontaktpersoner som kan ge dem stöd och hjälp (och mycket annat bra).

 

Under torsdagen fick jag chansen att besöka en av anstalterna för pojkar mellan 11 och 18 år, som ligger ungefär 1,5 timme från Minsk. Efter att ha gått runt i lokalerna för att få se verksamheten och träffa barn och personal kände jag både hopp och hopplöshet…

 

Hopp för att attityderna till barnen faktiskt håller på att förändras! För att det verkar finnas en vilja hos personalen att verkligen hjälpa dem och se deras värde. För att de (även om institutionsmiljöer förstås inte är det bästa för barn) får möjlighet att plugga och drömma om framtiden.

 

Men också en smula hopplöshet för att en absolut majoritet av barnen på anstalterna kommer från icke-fungerande, missbrukande familjer – som många måste tillbaka till efter avslutad vårdtid. Att börja om i en missbruksmiljö, i en familj där det kanske förekommer misshandel. Hur enkelt är det? Hur ska det gå för barnen och vem ska skydda dem och finnas till hands för dem?

 

Framöver kommer Erikshjälpen via World Without Borders bland annat jobba för mer samverkan mellan olika aktörer i samhället – familj, skola, socialtjänst, institutioner & rättsväsende. Målet är att alla ska dra åt samma håll och arbeta för barnens bästa. Det är ett stort och svårt men viktigt arbete som verkligen behövs! Jag hoppas så mycket att de här barnen faktiskt kan få en ljus framtid! 

 

En vanlig ovanlig dag på resande fot

Gick upp ganska tidigt för att hinna med en promenad innan dagens möte med Food for Africa, Malawi. Känner inte till Blantyre så väl och gick därför ganska planlöst, inbillade mig att mitt lokalsinne funkade även på södra halvklotet. Gick halvbra, snurrade lite, konstaterade att gatunätet måste vara ”snett”, insåg att mitt lokalsinne är kasst men kom till slut tillbaka till konferenscentret där jag bott de senaste dagarna. Väl tillbaka duschade jag och tog på mig rena kläder, kändes lyxigt då min väska varit borta i tre dagar. Ska inte klaga eftersom flygbolaget gav ersättning så jag kunde köpa några skjortor, enda problemet att det inte fanns några kalsonger i butiken… Fick helt enkelt ransonera kalsongbytandet en aning.

 

Efter duschen åt jag den obligatoriska omeletten och förberedde mig inför mötet. Idag gick vi igenom organisationens finansiella administration och policies. Kanske inte lika spännande som att vara ute i projektet men minst lika viktigt. Efter att tillsammans ha gått igenom hela cykeln, från Erikshjälpens utbetalning till utdelning av fröer, kunde vi konstatera at organisation har ett bra system.  Men var alla samtidigt överens att det även fanns delar som kunde bli ännu bättre. Genom att arbeta vidare med frågor kopplat till styrelsens roll och organisationens medlemsbas hoppas vi nå ytterligare några steg under 2013.

 

När mötet var över gick vi tillsammans till en restaurang. Under middagen diskuterade vi fotboll, varför svenskar frågar ”– hur mår du?” när det inte har tid att lyssna på svaret och varför Malawier har svårt att skilja på L och R. Högt och lågt helt enkelt…

 

Under resorna till projekten är ingen dag den andra lik. Ena dagen träffar man människor och ser situationer som inte på något sätt är värdiga, andra dagar har jag fått möjligheten att se hur något av projektet bidragit till förändrade liv för människor. Och vissa dagar är som idag, fyllda med möten och diskussioner kring administrativa rutiner.

 

Kanske gav denna text en liten inblick i en vanlig ovanlig dag på projektbesök.

Värmande nyheter på gång!

När förra årets Sticka och Skicka-kampanj startade, uppmanades Sveriges stickglada att skicka babyplagg, filtar och mössor mm till behövande familjer. Detta gav en rejäl respons! Kampanjen genomfördes tillsammans med Hemmets Journal, Erikshjälpen, Skandinaviska Läkarbanken och Libris förlag och det har skickats in material från hela Sverige. Det är verkligen helt fantastiskt vilken insats som ligger bakom. Välgjorda, varma och vackra mönster som ska få värma en liten parvel. Jag blir så imponerad av alla som har engagerat sig.

Idag på morgonen när jag åkte till jobbet, visade termometern minus tjugo grader. Lagom kallt, absolut…men jag vill inte klaga. Det är så vackert ute nu och vi har turen att ha ett varmt hem att återvända till. Framförallt har vi kläder att palta på oss när vi fryser. Det finns så många som inte har någonting alls, och som inte har möjlighet att klara av kylan när den kommer. Tänk vad detta innebär för alla nyfödda barn som får ta emot de stickade plaggen, och vilken sann glädje för föräldrarna att kunna värma sina små. Det räddar liv!


I kommande nummer av Erikshjälpens tidning kommer du njuta av spännande läsning. Några av de läkare och trainees som åkt ut i världen via Skandinaviska läkarbanken har lämnat över material till behövande familjer och berättar om sina upplevelser. Missa inte det!