En korridor på en av de slutna insitutionerna i Krivichi, Vitryssland.
Förra veckan var jag i Vitryssland, där Erikshjälpens samarbetsorganisation World Without Borders sedan flera år tillbaka gör ett jätteviktigt arbete för barn och ungdomar som finns på landets slutna ungdomsanstalter. Man har bland annat jobbat intensivt med att förändra attityderna till de här barnen – genom att t.ex. utbilda anstalternas personal och få dem att inse att vad barnen behöver är vård och hjälp, inte straff. Man jobbar också för att ge barnen kontaktpersoner som kan ge dem stöd och hjälp (och mycket annat bra).
Under torsdagen fick jag chansen att besöka en av anstalterna för pojkar mellan 11 och 18 år, som ligger ungefär 1,5 timme från Minsk. Efter att ha gått runt i lokalerna för att få se verksamheten och träffa barn och personal kände jag både hopp och hopplöshet…
Hopp för att attityderna till barnen faktiskt håller på att förändras! För att det verkar finnas en vilja hos personalen att verkligen hjälpa dem och se deras värde. För att de (även om institutionsmiljöer förstås inte är det bästa för barn) får möjlighet att plugga och drömma om framtiden.
Men också en smula hopplöshet för att en absolut majoritet av barnen på anstalterna kommer från icke-fungerande, missbrukande familjer – som många måste tillbaka till efter avslutad vårdtid. Att börja om i en missbruksmiljö, i en familj där det kanske förekommer misshandel. Hur enkelt är det? Hur ska det gå för barnen och vem ska skydda dem och finnas till hands för dem?
Framöver kommer Erikshjälpen via World Without Borders bland annat jobba för mer samverkan mellan olika aktörer i samhället – familj, skola, socialtjänst, institutioner & rättsväsende. Målet är att alla ska dra åt samma håll och arbeta för barnens bästa. Det är ett stort och svårt men viktigt arbete som verkligen behövs! Jag hoppas så mycket att de här barnen faktiskt kan få en ljus framtid!