För ett år sedan satt jag framför min lilla svarta HP laptop i min säng, på mitt vandrarhem, i en liten varm och torr by i Marsabit i norra Kenya. I dag sitter jag framför min dator på mitt jobb, UNHCR, arbetandes med givarservice och insamling till världens alla människor på flykt i Stockholm i Sverige.
Tänka sig vad tiden går fort. För fort. Om jag hade fått vrida tillbaka klockan hade jag sagt detta till mig själv: Var inte rädd. Lita på att det kommer ordna sig. Utforska mer. Släpp garden. Ta kontakt med människor. Våga att bara vara.
För ett år sedan satt jag där. I Marsabit i norra Kenya helt ovetandes om vad som skulle hända de närmsta fyra månaderna. Att vara omedveten om hur framtiden skulle se ut var en av de jobbigaste utmaningarna. Av någon anledning har människor, i alla fall jag, ett behov av att veta saker. Man vill veta när, var och hur. Gärna även på vilket sätt och med vilka människor. Vi alla har kanske hört talas om ”African time”. Det finns en anledning till det påståendet. Men det finns mycket att hämta och det finns mycket att lära.
Som praktikant på en okänd plats är det omöjligt att veta hur man kommer att må och hur man kommer att hantera olika situationer och möten mellan människor. Jag har alltid sett mig som en rätt så öppen, våghalsig och explorativ person. Men även den mest utåtgående människan kan hamna i obekväma situationer.
Frågan jag ofta ställde mig själv var om man skulle ha mått bättre av att veta precis hur ens tid skulle se ut de närmsta fyra månaderna. Skulle man fått ut mer av tiden, passat på att maxa sina aktiviteter och verkligen suga in vartenda intryck? Jag är tveksam till det. Nu i efterhand har jag kommit till insikt att det är just ”att vara omedveten och lite vilsen” som är charmen med en sådan resa. Man åker som ett blankt blad. Dock bär vi med oss förutfattade meningar och förinställda och visualiserade intryck och när de krockar med vad som faktiskt är verklighet finns risken att vi hamnar i en fälla. Detta är vad jag kallar för ”tidsfällan”. När vi inser att saker inte är som vi trodde att de skulle vara, eller när saker inte går i den riktning vi ville eller på det sätt vi planerat att det skulle”. När man gråter för att toapappret är slut eller för att det inte finns något toapapper. När man inte kan skilja mellan glädje och sorg och när man inte kan skilja mellan hemlängtan och längtan efter det ”normala”- då vet man en sak- man har upptäckt tiden.
Om jag skulle få åka igen, som praktikant till Marsabit, skulle jag ta med mig att inte tänka på tiden. Varken den som varit, gått eller den som komma skall. Jag skulle leva i nuet.
/Michelle Stråhle, fd praktikant för Erikshjälpen i Marsbait, Kenya