Att viljan finns där. Det är en förutsättning och en motor. Viljan att förändra. Till det bättre. Sen behövs även kunskapen. Även med de bästa intentioner kan det bli bra tokigt annars.
En kollega till mig, Marianne Stattin, med ansvar för Erikshjälpens arbete i Kambodja, skrev i ett tidigare nummer av Erikshjälpens tidning att det bara är en liten procent av barnen i Kambodja som växer upp på barnhem som är föräldralösa.
Den allra vanligaste anledningen är att barnen kommer från fattiga och utsatta miljöer eller från familjer som plågas av sjukdom eller missbruk. Många tror att ett barnhem bättre kan förse barnen med mat och skolgång medan det barnen verkligen förlorar är kontakten med sina egna familjer och sammanhang vilket ger känslomässiga och sociala problem. Det bästa för barnet är att hjälpen i så stor utsträckning som möjligt ska ges i barnets egen hemmiljö.
Det är ett förhållningssätt som inte alla organisationer delar, men fler och fler börjar få upp ögonen för. Erikshjälpen arbetar efter den devisen. Jag tror det är jätteviktigt att vara ödmjuk och självkritisk, med öppna ögon se på våra arbetssätt ur olika perspektiv. Vi lär oss hela tiden. Och jag vet att nyckelordet på vår internationella avdelning är kvalitet. Barnens bästa är och måste förbli vårt fokus. Med barnens egen drivkraft ska vi förändra deras liv, inte förändra livet åt dem – vare sig de vill eller inte.