Om knappt en vecka åker jag till Uganda och Kenya, för att få se, dokumentera och uppleva flera av Erikshjälpens projekt och möta barnen vi arbetar för och tillsammans med. Det blir min första biståndsresa. Jag är inte alls nervös…
Det har blivit en del sömnlösa nätter på det senaste, det måste jag faktiskt erkänna. Vad har hänt med mig? undrar jag irriterat. Jag som egentligen älskar äventyr! Som 15-åring hoppade jag fallskärm, dök med hajar på 30 meters djup, åkte luftballong och åkte till USA själv ett år som 16-åring. Jag såg mig nog själv som rätt modig. Det var då. Innan jag blev mamma och kanske några år äldre också får den delen… Självklart kan man känna empati och oro utan att vara förälder också, men för mig har perspektiven ändrats och fokus flyttats. Man känner ett helt annat ansvar. Bara tanken på att få se barn som är övergivna, utelämnade och utsatta på riktigt är skrämmande. Det skär i hjärtat när de visar barn på tv som far illa eller när man nås av rapporter från kollegor, som har som uppgift att finnas på plats och utveckla vårt arbete. Hur gärna jag ibland skulle vilja blunda för situationen i världen, så vet jag att den finns där ändå. Ensamheten. Utsattheten. Det är lika bra att lägga sina egna känslor åt sidan och fokusera på det viktigaste, att vara med på ett litet hörn och se till att så många barn som möjligt får hjälp att kunna förbättra sina förutsättningar här i livet
Det är därmed med delade känslor jag packar väskan, för samtidigt känner jag en spänd, positiv förväntan att få uppleva allt som jag annars bara återrapporterar om. Arbetsuppgifterna en vanlig dag är många och varierade, arbetsplatserna likaså, men nästan alltid spenderar jag arbetsdagarna framför en dator. Att få se hur små justeringar och ringar på vattnet, med medel från givare och med barnens egen drivkraft, kan betyda så mycket. Både för barn, familjer och byar. Det ska bli ett äventyr!
Jag kan inte lova till hundra procent att jag nu inför resan har den nyanserade bilden av hur det är att vara iväg, men jag lovar att återkomma med en mer sansad rapport när nerverna är på plats igen. Bara att sätta på sig tropikhjälmen…
Undrar just om jag får se några såna här läskiga spindlar?