Det är måndag morgon, klockan har strax passerat tio och hettan stiger i takt med solens strålar. Vineetha och jag stiger ur jeepen som fört oss över vad en indier, än mindre svensk, skulle betrakta som väg.
Vi befinner oss i en by knappt tre mil utanför staden Bhopal i delstaten Madhya Pradesh i norra Indien och under fyra månader är jag på plats som praktikant för Erikshjälpen för att lära mig mer om biståndsarbete. Vineetha är en av de nunnor som arbetar för HCDI (Holistic Child Development India) som också är Erikshjälpen samarbetsorganisation i landet. HCDI har ett tydligt barnfokus och arbetar för att stärka familjer, bysamhällen och för en ökad levnadsstandard då hälften av befolkningen i delstaten lever under fattigdomsgränsen.
Vi går över grusgården som leder fram till den vitmålade skolan med blå grind. Väl framme lyser eleverna med sin frånvaro, precis som läraren. Barnen som sprungit längs med jeepen sen vi åkt in i byn närmar sig och kommer emot oss med leende ansikten och andan i halsen.
– Varför är skolan stängd”? säger Vineetha med en bekymrad ton i rösten.
– Skolan har varit stängd sedan förra veckan, säger en av pojkarna i tolvårsåldern som avbrutit sitt deltagande i den pågående cricketmatchen på gården intill.
Det visar sig att den statliga skolan har varit stängd eftersom lärarna gått ut i en oannonserad strejk på grund av krav på löneförhöjning.
Vineetha frågar var nyckeln till skolan är och en av pojkarna säger att han vet var den finns. På raska ben springer han för att hämta den medan två andra pojkar hämtar de andra barnen. Inom loppet av tjugo minuter har barnaskaran vuxit till 60 elever i åldrarna 8-13 år och Vineetha sätter nyckeln i låset till skolan och vrider om.
Efter 1,5 timmes undervisning strömmar barnen ut ur skolan och Vineetha stänger igen den blåmålade grinden. När hon vänder sig om står läraren där. Hans blick av ilska går inte att ta miste på och han väser
– Du begick ett stort misstag när du öppnade skolan idag, vi har beslutat att hålla skolorna stängda i minst en vecka till.
-Du har rätt till högre lön, men barnen också rätt till skolgång, säger Vineetha. Dessutom bör du göra rätt för dig genom att komma hit och undervisa barnen varje dag, även då ni inte strejkar, fortsätter hon.
Krav på högre löner inom skolväsendet är naturligtvis en fråga som ständigt är på tapeten i landet. Oavsett pågående strejk är det dock tyvärr inte alls ovanligt att läraren inte dyker upp, vilket Vineetha tog tillfälle i akt att påpeka.
Otaliga gånger har pojkarna startat cricketmatch efter cricketmatch i väntan på att läraren ska dyka upp och vid tidpunkten då svetten rinner som mest och andhämtningen når klimax har de upptäckt att solen börjar gå ner och att det inte blev någon skola idag heller. Flickorna har fått bege sig ut i hettan på fälten istället för att lära sig läsa och räkna, nödvändiga kunskaper och livsviktiga för de barn som har en längtan att skapa sig en framtid utanför byn. När lärarna tar makten i egna händer berövas därmed också barnen möjligheten att kunna förverkliga sina drömmar.
Jag kastas tillbaka till den hetsiga pågående diskussion som utspelar sig framför mig och jag ser hur den mer och mer frustrerade lärarens ansiktsfärg förändras i takt med samtalstonen och han ryter,
– Jag ska se till att du inte blir framgångsrik här, jag har arbetat i den här byn i tio års tid och det är idioti att tro på förändring och utbildning av de här byborna!
Då rätar Vineetha på sig och säger vänligt men bestämt de bevingade orden som etsat sig fast i mitt medvetande
– Utveckling av den här byn kommer aldrig äga rum om såna som du ansvarar för den.
Och det är modiga, starka och målmedvetna kvinnor som Vineetha som får mig att tänka att förändring kan ske. Bara man vill och tror på den.
Rebecka Lindmark, praktikant