Vitryssland, februari 2013. Det är lunchvila på en av de stora, statliga institutionerna för barn med funktionsnedsättning. Jag går genom de oändligt långa korridorerna och kikar försiktigt in i rummen där de fina, små barnen ligger och sover. Bara i den här byggnaden växer hundratals barn upp. Barn, som på grund av olika typer av funktionsnedsättningar övergetts av sina familjer redan som mycket små. Barn som gömts undan från samhället. Barn som aldrig kommer att få den närhet och kärlek av sina föräldrar som de skulle behöva. Hjärnskadade barn, barn med Downs Syndrom. Barn som kanske saknar en arm eller ett ben.
Det är med sorg i hjärtat och viss frustration jag lämnar institutionen den kvällen. Erikshjälpen har jobbat hårt för att barnen på institutionerna ska få det bättre och det har de också fått. Men själva grundinställningen, befolkningens attityd till de här barnen och deras värde – den är svår och tar lång tid att ändra på!
Sverige, april 2013. Jag är gravid i vecka 28. Ligger i sängen eftersom jag åkt på en elak förkylning och orkar inte så mycket annat än att slösurfa. Halkar in på olika ”familjeforum”, där jag läser om graviditeter. I en av diskussionstrådarna sörjer några mammor tillsammans efter de sena aborter de känt sig tvungna att göra på grund av att fostren visat sig ha Downs syndrom. De hade längtat efter friska barn, som alla blivande föräldrar gör. Nu blev det inte så.
Och jag kan inte låta bli att tänka på Vitryssland och det jag upplevde där. Det slår mig. Att vi i allt större utsträckning sorterar bort de svaga även här. Det är inte så att vi gömmer dem på institutioner, för när det gäller att ge barn med funktionshinder möjligheter till ett fint liv är vi på många sätt ett föregångsland. I stället går utvecklingen uppenbarligen mot att inte låta dem födas alls, sortera bort dem på det sättet. Frågan är vad det sänder ut för signaler? Och om det är en sådan utveckling vi vill ha?
För mig handlar den här frågan inte om att vara för eller emot abort. Den handlar om vad som händer med ett samhälle där svaga inte tillåts synas, eller ens finnas.
För att citera Jonas Helgesson: ”Jag kan förstå hur de tänker, men det är oerhört smärtsamt att höra; det spelar ingen roll om det blir en flicka eller en pojke, bara det är ett friskt barn”