Lämna tillbaka världen

”Lämna världen lite bättre än den var när du kom hit.” Så löd mottot hos Linda som jag läste om i tidningen Dagen. Hon hade fått prova på världens tuffaste jobb under tre veckors tid – arbeta som kvinnlig jordbruksarbetare i Uganda med 210 kronor i månadslön. Bara själva upplevelsen var väl värd att läsa om, men det jag fastnade för var just hennes motto.

 

Ungefär samma formulering kan vi finna på skyltar i bland annat campingkök: ”lämnas i det skick du själv önskar finna det i”. Ett tänk vi borde ha om allt vi lånar.

 

Vi har ju faktiskt bara lånat världen. Även om vi inte rent konkret har gått till någon särskild institution och kvitterat ut den, så finns det ju ändå ett slutdatum för oss var och en när vi måste lämna tillbaka den. Tänk om då alla skulle ha samma motto som Linda, då skulle vi kunna lämna tillbaka världen med ett gott samvete.

 

Någon som verkligen tog fasta på detta, utan att ens ha hört talas om just den formuleringen, var Erik Nilsson – Erikshjälpens grundare. Han spred glädje och uppmuntran till alla barn som behövde. Trots egen hård kamp för att få behålla livet, kämpade han för att andra skulle få ha det bra. Han tänkte inte frivilligt luta sig tillbaka så länge det fanns ensamma, ledsna och sjuka barn i världen som han kunde hjälpa.

 

Han hann hjälpa och glädja många. Trots att han redan i låg ålder fick lämna tillbaka världen, hade han ändå hunnit göra den betydligt bättre än den var när han kom hit. Han behövde inte ens ha hört någon annans välformulerade motto för att komma på tanken att leva på det sättet.

 

Elin Östberg

Att orka bry sig

Har ni sett Kony 2012? Om ni inte har gjort det, så är det är en reportagefilm av organisationen Invisible Children, om ugandiske Joseph Kony som är efterlyst för krigsförbrytelser. Den började spridas över internet i början av mars, och inom några dagar hade miljontals människor världen över sett den.

 

Filmen har fått mycket kritik, bland annat för att vara förenklande och delvis felaktig. Organisationen som står bakom den anklagas också för att använda mer pengar till film än till hjälp.

 

Själv blev jag ändå upplyft och inspirerad av att se den. Visst kan man ha en hel del synpunkter på innehållet (och hela Kony-kampanjen) men på många sätt gör den mig glad. Jag blir glad över att det finns människor som faktiskt har en tro på att det går att förändra världen till det bättre. Människor som ser ett behov  – och  bestämmer sig för att göra något åt det.  Något väldigt konkret.

 

Det är så lätt att stå handfallen inför orättvisorna i världen. Så lätt att känna hopplöshet och tänka ”det spelar ingen roll vad jag gör, jag kan ändå bara hjälpa ett fåtal”. Men det vi gör spelar roll  –  och faktum är att även små insatser kan göra stor skillnad.

 

 

 

 

Drick – för att hjälpa barnen?

 

För några veckor sedan besökte vi Vang Vieng, en liten turistort i Laos som blivit ökänd för sitt vilda partyliv. Hela platsen var en absurd paradox.  Egentligen en fantastiskt naturskön liten dal – en gammal fiskeby omgiven av vackra bergsformationer, små grottor och gömda laguner, men som nu invaderats av västerländska ungdomar i jakt på droger och häftiga fester.

Skylten ovan hängde framför en av barerna vid floden. Budskapet gjorde mig illamående: ”Drink to help children” (Drick för att hjälpa barnen). Drick för att bli full – ok, det är ju i alla fall logiskt. Men för att hjälpa barnen? Få saker förstör väl barns liv i samma tragiska utsträckning som alkoholmissbruk – eget såväl som andras.

 

Men om vi lämnar alkoholfrågans vara eller icke vara därhän, så var det också något i själva försäljningstrixet som retade gallfeber på mig. Liknande former av haltande logik möter oss dagligen i andra sammanhang också, där målen sägs helga medlen. Exemplen kan bli många: Kortsiktig ekonomisk tillväxt på bekostnad av ekologisk hållbarhet (som i det långa loppet såklart undergräver den ekonomiska tillväxten).Tortyr och avrättningar i avskräckande syfte (bekämpa våld – med våld?). Häromdagen såg jag att Reinfeldt försvarade avtalen med Saudiarabien (vapentillverkningen) med att den skapar forum för en dialog om mänskliga rättigheter. Va? 

Att försöka rättfärdiga destruktiva mönster med någon slags ”gott” syfte lämnar alltid en besk eftersmak och en mer eller mindre uttalad känsla av moralisk förvirring.

 
Jag tror att det hör till människans natur att längta efter det genuint goda. Därför blir också besvikelsen och ilskan så mycket större om vi känner att det ”goda” vilar på tveksamma grunder.

 

För mig personligen är detta en orsak till frustration med sådant jag möter även i biståndsvärlden. Jag vill se bistånd som något ”gott”: en osjälvisk längtan att hjälpa sina medmänniskor och bygga en bättre värld. När maskineriet grusas av andra motiv: profitlystnad, maktmissbruk etc känner jag mig helt enkelt mer besviken än jag skulle gjort om jag mött samma problematik i en affärsverksamhet, där målet är något annat och medlen likaså. Jag reagerar mot en slags dubbelmoral och blir helt enkelt ursinnig när jag ser hur barn exploateras på tveksamma sätt i insamlingssyfte, där de framställs som offer för att maximera gåvorna (Erikshjälpen har dock tydliga policys vad gäller detta och är mycket noga med hur man framställer de barn som får hjälp). När biståndsarbetare kör runt i flotta bilar, tar ut feta styrelsearvoden eller biståndspengar används som ”mutor” i olika maktspel blir man helt enkelt ledsen. Målen och medlen haltar.

För mig som biståndsarbetare, anställd av Erikshjälpen, känns det helt enkelt oerhört viktigt att hela kedjan är reko och transparent, från insamling till alla aspekter av hur vi prioriterar, hanterar och administrerar medlen – ända tills hjälpen når mottagaren och hur detta sker. Det handlar till och med om hur jag lever mitt privatliv och vilka värden jag förkroppsligar. Goda mål och medel bör gå hand i hand.

 

Om man utger sig för att vilja förändra världen till det bättre (som de flesta biståndsorganisationer gör) krävs det kanske helt enkelt ett mer helgjutet förhållningssätt än i många andra sammanhang – att logiken och etiken inte haltar. Eller?

Ser fram emot era tankar och kommentarer!

 

 

Du behöver inte köpa en mohito för att hjälpa de barn Erikshjälpen arbetar med. I gåvobutiken finns helt andra alternativ.  http://www.erikshjalpen.se/stodja/gavobutiken

 

Anpassningsbar på gott och ont

Efter 10 timmar på flygplatsen i Delhi började jag känna mig som Tom Hanks i filmen The Terminal. Mannen i filmen upptäcker plötsligt att hans land upphört vilket innebär att passet är ogiltigt, han blir kvar på flygplatsen i flera år. Anpassar sig till situationen och skapar en vardag mitt bland alla människor som passerar genom hans vardagsrum.

 

Funderar på om denna förmåga att anpassa sig är bra eller dålig…

 

Visserligen ett sätt för människor att stå ut med en orättvis värld, men samtidigt kanske en av anledningarna till att vi fortfarande inte blivit tvungna att rätta till den skevhet av resurser som präglar vår tid.
Jag tror dock att vi går en ny framtid till mötes, människorna i utvecklingsländerna kommer inte acceptera dessa orättvisor hur länge som helst. I hela världen blir människor alltmer medvetna om sina rättigheter och därmed ovilliga att acceptera status quo.

 

Frågan är om vi är beredda att stå vid deras sida när världen förändras?

Till sist vill jag poängtera att det absolut inte gick någon nöd på mig! Jag drack kaffe, åt lite mat, bytte kafé, drack kaffe, skrev blogginlägg, gick på toa, skrev reserapport, drack kaffe och tittade på indiska nyheter utan ljud. Men visst var det skönt att till slut sätta sig på planet för fortsatt resa hemåt.

Be the miracle

En man med fantastiskt kroppspråk och spasmiskt rörelsemönster är mycket missnöjd över hur Gud sköter sitt jobb. Gud tar emot kritiken men säger med glimten i ögat ”gör det bättre själv då” och drar iväg på semester. Kvar lämnas mannen med sina nyvunna förmågor.

Jag såg filmen Bruce Almighty nyligen med Jim Carrey i huvudrollen och skrattade som flera gånger förut. Den har helt klart flera poänger. Oavsett om man är troende eller ej så kan man nog tänka sig att Gud har en tuff uppgift att göra alla nöjda utan att kunna påverka människans fria vilja. Bruce löser exempelvis detta med att svara JA på allas böner. Inte så lyckat kanske när 15 000 personer vinner på lotto samtidigt. Först blir de jätteglada, sedan blir det upplopp då högsta vinsten bara blir värd några ynka kronor då så många ska ha del av den. Bruce vill imponera på sin tjej och kastar lasso kring månen och drar den närmare för att fixa lite romantisk stämning. Den ovanliga månaktiveten leder till att det blir en tsunami och varje beslut Bruce fattar får svåra följder.

Det som stannar kvar efteråt är dock slutfrasen ”Be the miracle”. Det är inte att gå på vatten eller att kunna dela ett hav i två delar (i detta fall att göra en passage i en sopptallrik) som i första hand är ett mirakel, det är mer ett trolleritrick. Miraklet är ensamstående mamman som kämpar för sina barns överlevnad, med jobb och vardag. De som gör saker för andra trots att det ibland är svårt och utmanar den egna bekvämligheten. Bruce strävar upp mot toppen och vill bli kändis, även då det han är bäst på är något annat och att få människor att skratta. Jag tänker att det ligger mycket i detta, att inte fundera på hur livet kunde ha sett ut och ”tänk om jag vore riktigt rik eller inflytelserik, då hade jag kunnat göra så här”. Utan istället vara miraklet här och nu. Och göra det man kan för att underlätta andras vardag.

Tack till alla er som stöttar och på olika sätt bidrar till Erikshjälpens arbete. Tillsammans utför vi mirakel.

Ministerbesök på kontoret

Förra måndagen hade Erikshjälpen celebert besök. Civil-och bostadsministern Stefan Attefall ville träffa oss för att bl a prata skatteavdrag på gåvor eftersom Erikshjälpen är en av de första organisationer som beviljats av Skatteverket. 

Reformen är ännu ingen succé. En titt idag på Skatteverkets hemsida visar att bara  26 organisationer är godkända för skatteavdraget. Med tanke på att drygt 300 organisationer har s.k.90-konto, så är det alltså färre än 10 % som är godkända. Kanske är det så att många organisationer inte ansökt. En organisations verksamhet ska nämligen främja vetenskaplig forskning eller bedriva hjälpverksamhet bland behövande för att bli godkända gåvomottagare för skatteavdraget. Vad som främjar vetenskaplig forskning är väl ganska klart, medan ”hjälpverksamhet bland behövande” behöver definieras tydligare. Skatteverket säger själva att det inte är definierat i inkomstskattelagen vem som är behövande….

– Det tar tid innan det slår igenom, så är det med alla nya reformer, sa Stefan Attefall när han var hos oss.

Vi har ringt upp flera av våra givare och de flesta är mycket positiva till reformen, och vill därför höja sina gåvobelopp. Det gläder oss på Erikshjälpen, eftersom det gör barnen till vinnare. Minister Stefan Attefall kunde belåtet konstatera att i Erikshjälpens fall så har skatteavdraget för gåvor fått önskad effekt.

Ballonglek för tryggare barn

I dag på morgonen hade hela personalen här på bygget en genomgång av vår Child Protection Policy (kommer inom kort att ligga på hemsidan) som antagits här i början på året. Med den hoppas vi bli ännu tydligare med hur vi arbetar för barns bästa på alla sätt, och framför allt hur vi jobbar för att barn inte ska utsättas för något som kränker deras integritet eller rättigheter.

Hela samlingen började såhär: Några av oss fick en ballong, några fick en nål, två skulle observera. De med ballonger var barn, de med nålar ”förövare” och vi andra skulle hjälpa barnen att skydda sina ballonger från ”förövarnas” nålar. Jag blev alltså beskyddare i denna lek. Det var inte så lätt. Jag är ganska liten och många av mina kollegor har långa armar. Det small överallt!

Efteråt kom vi fram till att barn har olika förutsättningar, olika stora ballonger och möjligheter att skydda dem. Att vi som skulle skydda skulle gjort ett mycket bättre jobb om vi hjälpts åt. Och att om vi sett lite tydligare vilka som var skyddare och vilka som försökte smälla ballongerna, hade det varit lättare.
Vem har sagt att det inte är nyttigt att leka på jobbet?!?!

Snögloben (Skaka, skaka, skaka)

Kommer du ihåg snögloben? Du vet en sådan där som man skakar så det snöar. Det kan vara det klassiska innehållet med en tomte, eller så kan det vara en liten prinsessa eller varför inte en bild på sig själv. Hursomhelst så är det en skyddad bubbla, avstängd från omvärlden.

Det är faktiskt inte alls svårt att göra en egen sådan bubbla. Jag och många med mig har lyckats. Vi har till och med lyckats med det spektakulära att göra den i fullt naturlig storlek. Jag har min egen bubbla, min trygga värld där det är jag som är i centrum och ingenting kan hota. Jag får stå alldeles i fred på prydnadshyllan.

Under min pågående praktikperiod (12 veckor) på Erikshjälpens avdelning för Insamling och kommunikation har något ändå börjat hända. Någon har skakat min snöglob. Jag har fått läsa om hur barn söker skydd under en container för att klara nattens kyla. Jag har fått se bilder på hus som nästan inte håller ihop, och jag har fått höra om hur prostitution är enda, så kallade, utvägen för många flickor.

Jag har fått ta del av en annan värld. Utanför min lilla snöglob. Det är en värld där det inte alltid finns trygghet. En värld där ordet mätt sällan existerar. En värld där det inte är självklart att man klarar sig natten igenom. En värld så långt ifrån min som man kan komma.

Snälla fortsätt skaka på min snöglob! Skaka så mycket att den spricker! Jag har upptäckt en värld utanför. En värld som behöver min och din medvetenhet för att kunna förändras. En värld som trots all misär ändå innehåller så mycket hopp, så många leenden och så många färger. Det får vara slut på snöglobslivet. Låt oss börja leva i samma värld som alla andra.

Elin Östberg

Gör fler rädda-världen-låtar

För någon vecka sen kom en låt på besök i min hjärna, som inte hälsat på sen nittiotalet; Manic Street Preachers – ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next”. Fritt översatt ”om ni tolererar det här är det era barn som drabbas härnäst”. Sen dess har låten inte lämnat mig i fred.

Den har fått mig att fundera på vad mycket det är i vårt samhälle som man egentligen inte borde tolerera. Som jag inte vill ska finnas kvar när mina barn växer upp. Och jag måste erkänna att jag känner mig lite matt, lite uppgiven, sjunker ihop lite. Hur ska jag kunna ändra på allt jag tycker är fel? Hur ska jag göra världen bättre? Men Michel Jackson hjälper mig. ”I’m starting with the man in the mirror”, sjöng han. Jag börjar med mannen i spegeln, eller i mitt fall kvinnan.
Vart tog egentligen alla rädda-världen-låtar vägen? Varför görs det inga nya?

Barnen är våra vinnare!

Den 24 januari blev Erikshjälpen en av de fem första organisationerna som godkänts av Skatteverket som gåvomottagare av skatteavdraget. Det är ju helt fantastiskt! Skatteverket lägger hela tiden ut löpande information på sin hemsida då en organisation godkänts. Och fler blir vi!

I nuläget får jag och mina kollegor på Insamling och Kommunikation mängder av respons från våra givare vilket är superintressant. Många värdefulla åsikter, frågor och funderingar har vi fått ta del av och det är därför vi finns på Erikshjälpens givarservice. Dina gåvor och ditt engagemang är ovärderligt och därför vill vi hjälpa och serva dig som givare på bästa möjliga sätt!

Kontakta oss gärna och dela med dig av vad just du tycker om skatteavdraget för gåvor. Passa även på att utöka din gåva om du har möjlighet. Tillsammans gör vi barnen till vinnare! En liten höjning för oss ger ett stort framtidshopp för barnen i vår värld.

Var med och ge lite mer du också.


www.erikshjalpen.se/ge_mer