För några veckor sedan besökte vi Vang Vieng, en liten turistort i Laos som blivit ökänd för sitt vilda partyliv. Hela platsen var en absurd paradox. Egentligen en fantastiskt naturskön liten dal – en gammal fiskeby omgiven av vackra bergsformationer, små grottor och gömda laguner, men som nu invaderats av västerländska ungdomar i jakt på droger och häftiga fester.
Skylten ovan hängde framför en av barerna vid floden. Budskapet gjorde mig illamående: ”Drink to help children” (Drick för att hjälpa barnen). Drick för att bli full – ok, det är ju i alla fall logiskt. Men för att hjälpa barnen? Få saker förstör väl barns liv i samma tragiska utsträckning som alkoholmissbruk – eget såväl som andras.
Men om vi lämnar alkoholfrågans vara eller icke vara därhän, så var det också något i själva försäljningstrixet som retade gallfeber på mig. Liknande former av haltande logik möter oss dagligen i andra sammanhang också, där målen sägs helga medlen. Exemplen kan bli många: Kortsiktig ekonomisk tillväxt på bekostnad av ekologisk hållbarhet (som i det långa loppet såklart undergräver den ekonomiska tillväxten).Tortyr och avrättningar i avskräckande syfte (bekämpa våld – med våld?). Häromdagen såg jag att Reinfeldt försvarade avtalen med Saudiarabien (vapentillverkningen) med att den skapar forum för en dialog om mänskliga rättigheter. Va?
Att försöka rättfärdiga destruktiva mönster med någon slags ”gott” syfte lämnar alltid en besk eftersmak och en mer eller mindre uttalad känsla av moralisk förvirring.
Jag tror att det hör till människans natur att längta efter det genuint goda. Därför blir också besvikelsen och ilskan så mycket större om vi känner att det ”goda” vilar på tveksamma grunder.
För mig personligen är detta en orsak till frustration med sådant jag möter även i biståndsvärlden. Jag vill se bistånd som något ”gott”: en osjälvisk längtan att hjälpa sina medmänniskor och bygga en bättre värld. När maskineriet grusas av andra motiv: profitlystnad, maktmissbruk etc känner jag mig helt enkelt mer besviken än jag skulle gjort om jag mött samma problematik i en affärsverksamhet, där målet är något annat och medlen likaså. Jag reagerar mot en slags dubbelmoral och blir helt enkelt ursinnig när jag ser hur barn exploateras på tveksamma sätt i insamlingssyfte, där de framställs som offer för att maximera gåvorna (Erikshjälpen har dock tydliga policys vad gäller detta och är mycket noga med hur man framställer de barn som får hjälp). När biståndsarbetare kör runt i flotta bilar, tar ut feta styrelsearvoden eller biståndspengar används som ”mutor” i olika maktspel blir man helt enkelt ledsen. Målen och medlen haltar.
För mig som biståndsarbetare, anställd av Erikshjälpen, känns det helt enkelt oerhört viktigt att hela kedjan är reko och transparent, från insamling till alla aspekter av hur vi prioriterar, hanterar och administrerar medlen – ända tills hjälpen når mottagaren och hur detta sker. Det handlar till och med om hur jag lever mitt privatliv och vilka värden jag förkroppsligar. Goda mål och medel bör gå hand i hand.
Om man utger sig för att vilja förändra världen till det bättre (som de flesta biståndsorganisationer gör) krävs det kanske helt enkelt ett mer helgjutet förhållningssätt än i många andra sammanhang – att logiken och etiken inte haltar. Eller?
Ser fram emot era tankar och kommentarer!
Du behöver inte köpa en mohito för att hjälpa de barn Erikshjälpen arbetar med. I gåvobutiken finns helt andra alternativ. http://www.erikshjalpen.se/stodja/gavobutiken