Jag är så osugen på att bli en svennebanan, samtidigt leder allt i mitt liv åt det hållet. Vi har en kombi. Vi har barn. När det var dags att skaffa större boende ordnade vi med okej för huslån från banken och började leta.
Vi var intresserade av allt. Vi kollade på både villor och lägenheter. Sedan hamnade vi i lilla området Barnarp i utkanten av Jönköping på en radhusvisning. Det här blir jättebra sa vi båda två. Både priset och läget passade oss bra. Egen trädgård och nära till naturen.
Men något skavde. Det var känslan av att vi flyttade in i någon form av trygghetsområde. Här är häckarna klippta, ja, förutom vår som ger mig dåligt samvete när jag skriver det här. Barnfamiljer och äldre trivs bra ihop och samhället är känt för att vara lugnt och tryggt. Men det är väl bara positivt? Absolut!
Men mitt i flytten var Sverige inne i ett stort samtal om hur vi kan engagera oss för människor som kommer hit som flyktingar. Refugees are welcome. Öppna våra hjärtan. Och så flyttar jag bort ifrån nysvenskarna till Barnarp, ett samhälle utan hyresrätter.
Det komiska var att vi, kort efter vår flytt, fick höra att kommunen planerade bygga lägenheter till familjer och personer som fått uppehållstillstånd och ska få sin första egna bostad. På vår gata! Svenska Kyrkan och frikyrkan uppmärksammade detta tidigt och vi samlades för att prata om vad vi kan göra för att välkomna våra nya Barnarpsbor och nya svenskar så bra som möjligt. Vi var ett gäng som bjöd in till pizzahäng och när vi så småningom pratade med våra nya vänner och frågade om de hade några önskemål på vad vi kunde hitta på tillsammans i Barnarp efterfrågade flera ett språkcafé.
Förra veckan startade så vårt första språkcafé. Det var så roligt! Vi blev ett gäng bestående av både vuxna, ungdomar och barn. När vi gick hem den kvällen kändes Barnarp som en perfekt plats för oss att bo på, tillsammans!
Jag tänker på orden från Moder Teresa. När en man frågade henne vad han kunde göra för att engagera sig för andra, så som Moder Teresa gjorde, svarade hon (fritt återgivet) ”Calcutta finns överallt. Vi måste bara öppna våra ögon och titta.”
Jag är övertygad om att vi kan göra skillnad för fler än oss själva. När vi väljer att öppna och vidga våra perspektiv, vår familj, vårt hem kan vi också se att behov finns här hos oss och ofta väldigt nära.
Om du letar där du finns, vad ser du?