Det börjar på en lagårdsplan. Där, i kvällssolen flera timmar försent, svänger till slut två silvriga hyrda minibussar in. Ut väller, ja så känns det, tio amerikaner mellan 19 och 84 år och en kärleksvind blåser in och nästan omkull oss. Innerliga kramar och några tårar – vissa återser varandra efter många år, flera av oss har aldrig tidigare mötts.
Men vi står på en plats som knyter oss samman. På den gård som omger oss växte de upp, Sture och Daga – han nummer fem, hon nummer sju, i en syskonskara på tretton. När svåra förhållanden präglade Sverige under 1800- och början av 1900-talet, valde hon som en av 1,4 miljoner svenskar att söka lyckan västerut. Han, min morfar, skulle göra detsamma. Beslutet var fattat, väskan packad.
Men något hände. Kanske var det ett styng av dåligt samvete? Kanske eget tvivel inifrån? Väskan packades upp och Sture blev kvar. Tog över föräldragården, gifte sig med Lisa och fick en stor familj; tre biologiska barn och två finska krigsbarn.
När vi nu står där på lagårdsplanen i sommarkvällen, ättlingar från varsin sida Atlanten, svindlar plötsligt tanken.
Att de finns till för att hon reste, samtidigt som vår existens beror på att han inte gjorde det. Livet, så flyktigt. Att vi föds, alls, och var vi får vår lott.
Så vandrar den vidare, tanken. Till alla öden likt våra som skapas just i detta nu. Familjer som splittras, någon som vågar lämna, en annan som väljer att bli kvar. Någon som skickas i förväg, andra som drömmer om att komma efter. Släkter som delas, ursprung som rycks upp och planteras på nytt. Om hundra år, vilken ”lagårdsplan” kommer de att återförenas på?
Och så ödmjukheten, inför insikten att vi en gång har varit dom. Med drömmar om något bättre, med mod att kasta oss ut på okänt hav. Tacksamheten, över rötter som fick gro och växa i ett nytt hemland.
Men kanske allra mest, än en gång påmind om att det inte alls finns något vi och dom.
Bara världen – och vi.
Vi människor, så lika oavsett släktband eller geografiska avstånd.
Vi människor, som så nyckfullt föds in i livets lotteri.
Vi människor, som ibland får ge, ibland ta emot.
Det blir en vecka fylld av fina möten, nära samtal, skratt och tårar. När vi några dagar senare hamnar på en brygga vid en blåsig sjö, jag och två av mina små, sveper känslorna in igen med vågornas kraft. Storasyster kryper ihop med armarna om sina ben. Mellanbror intill, avsparkade foppatofflor och en blågul landslagströja, trots att Sverige sedan länge är ute ur leken.
Det är något stilla men ändå dramatiskt över ögonblicksbilden som tas.
Jag sparar den bland favoriter, vill plocka fram och lägga in i flödet inför den 9 september.
Det är min bild av oro, över de vågor som drar in och bara verkar tillta i styrka.
Men också, min bild av hopp. Hopp om att en ung generation ska få växa upp i ett land som är snällt och öppet.
Hopp om ett Sverige som spelar på högsta nivå för att göra hela världen till vinnare.
Hopp om ett blågult land som förstår att vi en gång har tagit emot och att det är vår tur nu, att ge.
Patricia Franzén, kommunikatör