Många av oss har säkert redan börjat tänka på årets julklappsinköp. Oavsett om vi ser fram emot det, bävar inför det, är helt emot det eller vill i år ”maxprestera” för att hitta det där lilla extra för att kunna visa de vi älskar att vi uppskattar dem så mycket, så berör julyran oss på ett eller annat sätt. Till och med ni (vi?) som väljer att skippa klapparna kan inte helt undvika att beröras av andras julklappsjakt.
Jag har ett ambivalent förhållande till det här med presenter. I (nästan) alla fall så är gåvogivaren väl inställd till mottagaren och har en fin tanke med paketet, men att kunna fixa den perfekta presenten är en talang som inte alla av oss är begåvade med. Vem har inte någon gång ansträngt sig till max för att visa uppskattningen av en present vid en offentlig klappöppning (det sista man vill är ju att den som ger gåvan ska bli ledsen)? Det här fenomenet bör dock definitivt undvikas att blanda ihop med känslan av att få finaste teckningen ritat av ett barn, eller glädjen av att ta emot en halvdöd daggmask från en stolt 3 åring.
Det är inte traditionen med gåvor i sig jag har problemet med, det är själva tacksamheten. I vår kultur är en present ett ”helt paketköp”. Låt mig förklara. En gåva ges aldrig i ett vakum. När gåvan överlämnas ges också en förväntan på ett ”tack” och ett ansvar. Ansvaret att förvalta, ansvaret att använda på rätt sätt (ofta definierad av givaren), ansvaret att eventuellt ge gåvan vidare, ansvaret att ta den/det till sig som ett nytt element i sitt liv och många gånger även ansvaret att ”betala tillbaka”. Givaren förväntar sig ofta en motprestation eller likvärdig gåva i utbyte. Allt detta utan att personen i fråga har möjligheten att säga ”Nej tack. Det var snällt av dig men jag är inte bredd på att ta till mig det här.” För det anses ju vara otacksamt.
Vi lämnar nu tanken på gåvan som något från en människa till en annan, för att istället zooma ut perspektivet och se gåvans effekt på en större grupp människor. Jag pratar om en by, folkgrupp eller nation. Men det kan lika gärna vara en generation eller en grupp i samhällt som vi av olika anledningar valt att sätta en särskilt etikett på. Genom att komma med färdiga lösningar eller antaganden när vi arbetar med bistånd eller med frågor på hemmaplan, sätter vi oss ”över” mottagaren/mottagarna och försätter personen/personerna i ansvar och tacksamhetsskuld. I globala samanhang har det exempelvis handlat om ett krav på privatiseringar och återbetalning med hög ränta. I lokala sammanhang kan det handla om ett ”objektifierande” eller en påklistrad maktlöshet.
Vad är då lösningen? Ska vi vara så rädda för att göra fel, ge fel, att vi ska sluta? Kanske vi tycker att ”vi” visst har mycket att bidra med, kunskap och kanske värderingar som behövs föras vidare. Nej, vi ska inte sluta ”ge”. Tvärt om så är vi alldeles för bortskämda med att i många fall inte dela med oss av mer pengar/tid än vad som knappt märks i den egna kalendern eller plånboken. Självklart vill jag här inflika att det finns många av oss som verkligen gör stora uppoffringar. Lösningen, hävdar jag bestämt, är att byta ut vår syn på ensamrätt att bestämma över gåvan. Istället behöver vi skapa en delaktighet och likställdhet mellan ”vi” och ”dem”. De personer som rörs av ett arbete behöver också ha möjligheten att påverka och styra hur ”gåvan” används.
Det här med delaktighet i bistånd är inget sprillans nytt påhitt, det finns många bra förebilder och vi har kommit en god bit på vägen. Vi på Erikshjälpen har valt att aktivt satsa ännu mer på att förbättra människornas delaktighet i vårt arbete, inte minst barnen. De har många gånger otroligt mycket att lära oss, och ser saker från ett helt annat perspektiv. Delaktigheten kan naturligt vis se ut på mängder av olika sätt och jag är övertygad om att det finns mycket kvar att utforska.