Burkina Faso. Bland mina elever på gymnasiet var det många som, när de fick veta vart jag skulle åka i mitten på oktober, kommenterade denna information med svaret ”Va?”. Intrycket jag fick innan jag åkte till Västafrika för att följa med min sambo i hennes arbete var att många – åtminstone bland gymnasieelever – inte ens känner till att detta land existerar.
För mig blev det däremot påtagligt verkligt under tre veckor hösten 2012. Som det väl alltid blir när man hamnar i en helt ny kontext första gången, tar det en tid innan man kan börja sortera, analysera och syntetisera sina intryck.
Efter några dagar börjar poletterna trilla ner, och jag inser att flera av de pusselbitar som faller på plats är ganska lika varandra. Det är framför allt bitar som är kopplade till utvecklingsfrågor, eftersom det är med de glasögonen jag möter Burkina, dess människor och samhälle under min första vecka.
Det börjar med att Sara berättar att undernäring ofta inte beror på att man har för lite att äta, utan att det istället handlar om att den mat man äter inte är tillräckligt näringsrik. Stor volym men lite innehåll alltså.
Senare växer en bild fram av hur den ekonomiska situationen för många burkinabéer lider av samma brist som maten kan göra – man har inget arbete som genererar någon inkomst, och när man väl får in lite pengar finns det alldeles för stora hål att stoppa dem i, vilket gör att man hela tiden står på ruta ett, utan möjlighet att spara pengar till investeringar som på sikt skulle kunna leda till en höjd levnadsstandard.
Jag hinner också få en liten inblick i skolans värld – extra intressant eftersom jag själv är lärare. Även här lyser samma mönster igenom. Ja, det finns ett skolsystem. Nej, det är inte alla barn som går i skolan. Men även de som går i skolan är drabbade. Även om man går i skolan i sex år kan man i så kallade ”speed schools” ta igen flera årskurser på nio månader. Det säger en del om innehållet i skolan. Återigen – stor volym, lite innehåll.
De pusselbitar jag tycker mig se, ger bilden av ett samhälle som är lågoktanigt på flera plan. Precis som en bil behöver ett samhälle ett effektivt bränsle för att få styrfart så att det kan gå framåt. Visserligen har länder som Burkina Faso en viss rörelse framåt, med ekonomisk tillväxt som i procentsiffror uttryckt låter bra, men som i ”kronor och ören” räknat inte är speciellt mycket.
Vad man kan och bör göra för att höja oktantalet för Burkina är mycket. Något som jag insett om biståndsarbete och utvecklingsfrågor är att det finns så många faktorer som ska fungera och kunna samspela för att ett samhälle ska fungera. Dock, bland alla dessa står ett område ut som mer grundläggande än andra – utbildning. Kanske är det bara för att jag är lärare själv, men utan utbildning så kommer man inte långt på andra områden heller.
/Daniel Karlsson, lärare i svenska och religion på Brinellgymnasiet i Nässjö (sambo till Sara Bergqvist, Erikshjälpens programkoordinator för Västafrika)