Det är en strålande aprilmorgon på Manhattan och för första gången under vår vecka i New York, kryper termometern upp mot 60 F. Jag är där med en 17-åring som närt en fascination för skyskrapor under mer än halva sitt liv. Han upptäckte den höga, blanka och imposanta arkitekturen genom en fotobok och har via internets vindlande, svindlande schakt daglig kontakt med jordens alla gigantiska byggarbetsplatser.
Många av de intressantaste skapelserna växer idag upp i Kinas både kända och mindre kända jättestäder eller på den arabiska halvön, men Manhattan är fortfarande Manhattan. 17-åringens research är genuin och jag får information om vad som är på gång bakom planken i hörnet av 34str och 10th ave och en arbetare i vit hjälm och orange signalväst hojtar ”it´s gonna be the second greatest in New York!”. Våra fötter är tejpade efter mil av asfaltsnötande varje dag, men ingen av oss vill egentligen lägga tid på så mycket annat i städernas stad än att bara gå, gå och gå. I korridorer av glas och stål, i skuggan av betongstup och i Chrysler Buildings katakomber av svart svensk granit. 17-åringen har fått leda vägen i kraft av sin kunskap och sitt brinnande intresse och jag följer med som en lärljunge. Men denna morgon har jag bestämt vart vi skall ta vägen och nu är det jag som står i tystnad och beundrar något som jag längtat efter att få se med egna ögon. 17-åringen är väl lindrigt upphetsad över mitt val av byggnad men jag står som förhäxad. Han erkänner objektet som ett landmärke och tycker att arkitekturen är konsekvent genomförd, men är inte i närheten av min fixering. Vi står under flaggraden framför FN-byggnaden och den slanka spegeln reser sig och ser helt sprillans ny ut trots att den snart uppnår pensionsålder. Den legendariske funktionalisten Le Corbusier var en av kreatörerna bakom huset men det finns en motsägelse i platsen som jag tycker beskriver dess betydelse. Att som FN axla ansvaret att förebygga, lindra och mildra konsekvenserna av mänsklig aggression, orättvisa och ibland ren ondska är inte ett projekt som genomförs med passare och skarpslipad linjal. Det är inget arbete som går att slimma, banta eller göra prisbilligt, som det hette förr. Det är på ett sätt svårt att symbolisera med räta vinklar och kala strukturer. För det är långsamt, omständligt och mödosamt arbete. Det är tålamodsprövande förhandlingar, evighetslånga möten som tillsynes inte ger någonting på kort sikt och ältande av trubbiga formuleringar. Men det är just det som min beundran riktas mot. Det evighetslånga arbetet mot krig, förbrytelser, övergrepp, fattigdom och hunger. Den dagliga och ofta lågintensiva strävan mot bättre villkor, bättre utbildning, renare vatten och längre vapenvilor. Ständigt förföljda av förtroendekriser och skandaler kämpar organisationen vidare mot hopplöshet och uppgivenhet. Bakom den himmelsblå fasaden pågår detta arbete ständig och här inne byggs kampen för alla människors lika värde och en värld i fred.
17-åringen frågar: -Varför finns FN? Egentligen? Vi tar sikte mot 42str och ett långt samtal inleds.
Erik Mjönes
Projektledare för Barnrättsäventyret! En utbildningssatsning på Hisingen i Göteborg för barn i barnrätt och barnkonventionen, som startar nu i höst.