Här kommer en lång tanke. Jag har nämligen ett problem. Jag kan inte, hur nära jag än tittar, förstå vad det är jag lägger mina ögon på. Jag ser så många tjejer i min ålder längs med vägarna, sittandes på huk utanför sina lerhus, tvättande familjens kläder i en balja med smutsigt vatten. Jag sitter på motorcykeln och passerar. Det kommer alltid vara en distans mellan dem och mig. För hur nära jag än går, hur många koppar te jag än dricker i deras hus, på deras golv, hur många gånger vi än skrattar åt att vi inte kan kommunicera så kommer jag aldrig att kunna förstå. Inte ens när vi säger ”Namaste” och ler, sådär som ögon bara kan.
Hon, tjejen, som idag satt på trappan precis vid vägen och väntade. Vad tänkte hon på och vad väntade hon på? Tycker hon, som jag, att det gör ont att sitta på hård sten för länge? Är hon kanske sådär kär och väntade på att få se en skymt av sin drömkille på motorcykeln? Högg det till i hennes mage när han till slut passerade utan att ens lägga märke till henne? Har hon också känt hur marken oförklarligt kan försvinna under fötterna, endast på grund av förlorad kärlek?
Har hon en bästa vän? Gick hon i skolan överhuvudtaget, precis som jag? Var hon i så fall också rädd för att räcka upp handen? Stal hon också pengar från sin mamma för att köpa tuggummin?
Ställer hon sig framför spegeln ibland och undrar, med tårar i ögonen, varför just hon och ingen annan fick denna kropp? Vem hatar hon och vem älskar hon? Känner hon avundsjuka?
Ser hon också på sin lillebror och undrar när han blev hennes favoritmänniska? Älskar hon honom så att det gör ont? Sådär ont som när marken försvinner under fötterna, fast på ett annat sätt. Är hon livrädd att hennes mobil ska ringa och personen i andra änden berättar att hennes bror varit med om en allvarlig olycka? Funderar hon också på hur hon skulle överleva om han försvann?
Tittar hon upp mot samma stjärnor som jag gör i bland och frågar världen vad meningen egentligen är? Längtar hon också bara efter ett lugn i hjärtat?
När jag passerar på motorcykeln, tänker hon då som jag och undrar? Eller vill hon också hålla verkligheten på avstånd?
/Julia Engborg, praktikant för Erikshjälpen i Indien