Den dag som var i går, åttonde mars, är varje år en knepig dag. Vi rör oss mellan ytterligheter som var för sig är upprörande men som inte kan eller borde jämföras: Några kvarvarande procent av oförklarade löneskillnader för samma arbete i världens kanske mest jämställda land kontra miljoner ”försvunna flickor” i Kina och Indien där flickfoster och flickspädbarn systematiskt väljs bort.
Men visst finns det ändå en poäng med denna dag. Om inte annat för att den manar oss till eftertanke och till fortsatt kamp för allas lika värde.
För egen del gick en särskild tanke i går till de modiga kvinnorna i södra Tchad som för en dag klär sig i manskläder och samlas för att spela fotboll under glada rop och skratt för att fira den Internationella kvinnodagen. Jag tänkte också på kvinnorna i Burkina Faso som också drog på sig byxor och gick ut och protesterade sida vid sida med männen när militären försökte ta makten genom en kupp i höstas. Och för alltid bär jag med mig minnet av de vardagshjältinnor lite längre norrut i Burkina som hade gått upp långt före gryningen för att hinna laga mat till sina familjer och sen cyklat flera mil för att få delta i en samling där kommunens invånare för första gången i historien öppet fick ställa frågor till lokalpolitikerna. Och hur flera av dem tog chansen och ställde sig upp för att få svar på varför det inte blivit något av planerna på en ny väg eller en till skola i deras by.
Tankarna gick också till min egen mormor som dubbelarbetade hela sitt långa liv, på åkrarna, i ladugården, i köket, i trädgården… Som alltid la sig sist och steg upp först. Som satte sig på vedlåren i köket om inte stolarna räckte till oss alla när det var dags att njuta av hennes fantastiska mat. Som sällan fick beröm för allt hon gjorde; som aldrig fick något diplom, någon guldklocka eller några rubriker. Och som trots alla långa år av hårt slit i det tysta på sin ålders höst inte fick några ATP-poäng utan fick nöja sig med allmän Folkpension.
Jag tänker att det är bara är en lycklig slump som gjort att just jag fick födas i en del av världen och i en tid när också en tjej som jag, en skogshuggardotter från en familj utan akademiska traditioner, fick läsa vidare vid på universitetet och sedan arbeta med det jag vill. Jag kunde lika gärna varit född i en liten småbrukarfamilj 1917 som min mormor där jag troligen hade blivit klassad som ”förläst” om jag hade haft minsta tanke på att studera vidare efter folkskolan.
Och jag kunde precis lika gärna ha fötts i Syrien och varit en av alla kvinnor som just i detta nu desperat letar vägar för att ta sig över Medelhavet eller tråckla sig igenom stängda gränser i skammens Europa. Med allt sämre utsikter om ordnad familjeåterförening för de tusentals familjer där bara en, oftast manlig medlem, tagit sig till Europa är det bråttom, bråttom för kvinnorna och barnen att komma efter innan Europa stänger helt och hållet.
Det finns heller ingenting som säger att jag inte kunde blivit född i Mali, hänvisad till det liv som förväntades av mig till arbete från tidig morgon till sen kväll redan från låg ålder. Till detta ständiga slitsamma hushållsarbete. Till dessa stora barnkullar; Alltid ett barn på ryggen, ett annat i handen och kanske ytterligare ett i magen.
När Kvinnodagen uppmärksammas i mars ser jag alla dessa kämpande kvinnor framför mig. Trots att kvinnan fortfarande i så många samhällen är andra rangens medborgare, ofta diskriminerad redan som barn när bröderna får gå före både när det gäller utbildning och tillgång till hälsovård så är bilden som starkast dröjer kvar ändå styrkan. Precis som kvinnorna på bilden, från en stökig innergård i Bamako, utstrålar styrka och glädje så är mitt främsta intryck av kvinnorna i Västafrika trots allt att de är så starka, att de faktiskt tar plats, skrattar, skämtar och att de älskar att visa upp sig i färgstarka, vackra kläder.
Och, sist men inte minst, tänker jag på alla modiga män som vågar stå upp för flickors och kvinnors rättigheter, också i länder där förtryck och diskriminering är vardag. Kampen går vidare. Det är allas vår kamp.