På fredag ger jag mig ut på några veckors tågluff med min familj. Det är en resa som vi har planerat och sett fram emot under en lång tid. Även om den säkerligen kommer att innehålla vissa strapatser, är den ändå i första hand ett nöje.
I mitt jobb gör jag många resor till de olika sammanhang där Erikshjälpen är aktiv. Där är bilden av naturliga skäl mer blandad. Många människor på vår jord lever under svåra omständigheter där brist på mat, sjukvård och utbildningsmöjligheter tillhör livsvillkoren. Men även en sådan resa innehåller många glädjeämnen; människor som tar hand om varandra, engagerar sig och ett gryende hopp om en bättre framtid. Oftast är det bilden av det trotsiga hoppet och glädjen som sitter starkast på näthinnan.
Men det finns människor som tvingas till resor präglade av förtvivlan och ångest. I Syrien har 1,6 miljoner människor tagit sin tillflykt utomlands. Ännu fler är på flykt inom landet. De har lämnat allt vad de äger och vet inte vad som finns kvar om de en dag får möjlighet att återvända. Kanske har man tappat kontakt med familjemedlemmar och släktingar på vägen och är osäker på om de fortfarande lever.
Även i Mali, ett land som jag själv har bott i under fem års tid, är människor på flykt. Mer än 400 000 personer har flytt undan oroligheterna i de norra delarna av landet. Det känns tungt att veta att människor som jag själv har mött befinner sig på flykt. Samtidigt vet jag att det är många som engagerar sig för att lösa situationen så bra som möjligt. De allra flesta flyktingarna befinner sig inte i läger, utan får bo hos släktingar, vänner och i tillfälligt iordningställda bostäder. Alla vet att dessa flyktingar inte har lämnat sina hem av fri vilja, utan för att undkomma våld och svält.
En liten del av de 43 miljoner människor som befinner sig på flykt i världen idag tar sig till Sverige. Jag önskar att vi kunde visa samma attityd som fattiga människor på landsbygden i Mali; dela med oss av det vi har till den ofrivillige resenären.