Mer än två månader har gått sedan mina praktikanter var här på förberedelsekurs och en vecka senare reste iväg till sina olika placeringar i Indien, Kambodja och Uganda. Jag kallar dem ”mina” praktikanter för det är precis så jag känner det. Under närmare ett år får jag följa deras resa, allt ifrån att de fått beskedet att de blivit antagna till vårt program till uppföljningssamtal när de kommit hem till Sverige igen. Jag lever med deras upplevelser under hela tiden och det är otroligt spännande. Ingen resa är den andra lik. Alla praktikanter reagerar olika på sina upplevelser och erfarenheter.
Varje månad skriver de en rapport till mig där de berättar om månaden som gått. Vad de arbetat med, vad som fungerat bra och vad som fungerat mindre bra. Ibland lyser hemlängtan igenom och ibland uppstår det problem men det går inte att ta miste på den utveckling som de genomgår.
Så snart jag öppnar deras rapporter förflyttas jag själv tillbaka två år i tiden då jag var praktikant i Uganda genom Erikshjälpens praktikantprogram. Jag förstår precis deras känslor och kan se händelseförlopp framför mig som de beskriver. Det var sex månader, som för mig var fyllda med alla känslor som kan tänkas finnas i känsloregistret. Sorg, smärta, frustration, förväntan och glädje. Mycket skratt men också många tårar!
Det roligaste med mitt jobb är när jag i samtal med praktikanterna förstår att de verkligen insett vad utvecklingsarbete handlar om. Komplexiteten och utmaningarna men samtidigt det fantastiska i att skapa en förändring! Då går jag hem med ett leende på läpparna. Idag är en sådan dag!
Jessica under sin praktik i Uganda