Att vara eller inte vara – det är faktiskt det som är frågan.

För en dryg vecka sedan avled vår närmaste grannes lillebror. Han blev 43 år gammal och var en väldigt omtyckt man. Alltsedan tragedin har människor i strida strömmar kommit till grannhuset och vi har fått en grundlig lektion i vad det innebär att dela någons sorg. 

Hela dagarna har de besök, och det är inte bara ett sällskap i taget, det är ständigt minst 15 personer där. På nätterna sover flera av dem över. Annars kommer de tillbaka nästa dag igen, och igen, och igen… De gråter, tänder ljus, pratar, käkar solrosfrön, tittar på OS, lagar mat och dricker te. Det är fantastiskt! Som väluppfostrade svenskar gick vi lite trevande över med en blomma och beklagade sorgen. För det är så vi gör. En gång. Men vi förstår givetvis att vi missat hela poängen. Det handlar inte om att säga eller ge, utan om att vara. Och om att vara länge och mycket. 

I Laos, där vi bor, handlar verkligen allt om relationer (precis som det kanske egentligen gör i Sverige också, bara det att vi inte alltid har tid för det längre). Är det något jag lärt mig under den tid vi jobbat för Erikshjälpen här så är det att inget går fort, och inget går utan kontakter – eller relationer. Det räcker kanske inte med att bara ”bedriva projekt”, att sätta upp mål, undervisa och besöka de människor vi ska jobba med. Vi behöver leva och vara tillsammans. Men det är just detta som kan vara så svårt. 

I förra veckans blogg skrev Hanna om vikten av långsiktighet i arbetet, och jag håller med. Allt av bestående värde tar tid. Men ibland är det just tid vi inte verkar ha. I alla fall inte för att ”bara vara”, närvara, och dela livet med varandra. De människor som blivit de allra viktigaste i mitt liv, de som format mig mest, är inte nödvändigtvis de som imponerat med sin briljanta kapacitet eller kunskap. Nej, det är de som generöst har gett av sin tid. Vecka efter vecka. År efter år. Precis som ett stadigt flöde av vattendroppar kan lämna djupa avtryck på nästan vilken hård yta som helst, så kan relationer som får tid verkligen förändra våra liv.

Har vi tid att bedriva bistånd av långsiktigt värde? Har vi tid att vara medmänniskor som lämnar goda avtryck som består?