Året var 1964 och John Ambler hade precis gift sig med den svenska prinsessan Margaretha. Han satt på Brommas flygplats och skulle snart återvända till England, när en ung man stack till honom ett traktat: ”Vart går du?”. Texten stirrade Ambler i ansiktet och valet stod mellan himlen och helvetet. Genast omringades Mr Ambler och den unge evangelisten från Norrland (som var min pappa) av expressens journalister. ”Where are you going, Mr Ambler – to heaven or hell? To heaven I am sure”, sa en av journalisterna. Men Ambler var inte lika säker. Han skulle bära med sig frågan, sa han.
Julen är för många en viktig tid för reflektion, för att återvända till sina rötter (tron, familjen, traditionerna etc). Men backspegeln är också ett viktigt redskap när man planerar den fortsatta resan framåt. När man tar ut riktningen för framtiden är det avgörande att förstå sina rötter och sitt ursprung. Till och med gamle Rydbergs tomte tycker sig höra tidens ström, när han stannar upp i vintermörkret. Han ”undrar, varthän den skall fara, undrar, var källan må vara”.
”Vart går du?” Aldrig tidigare har väl världen skenat som den gör idag. Vi ser en ständig uppdatering och förnyelse, snabba och kortsiktiga beslut, slit – och släng! Sällan har människor varit så rotlösa och historielösa. Rotlösheten och bristen på en hållbar riktning verkar faktiskt höra ihop. I församlingar, såväl som i det civila samhället i stort så ser vi mycket av trötthet och förvirring. Kanske är det också så att den den moderna människans påstådda brist på engagemang huvidsakligen beror på att vi förlorat kontakten med våra rötter (ordet ”radikal” kommer ju av latinets radix, som helt enkelt betyder rot ). Det är svårt att lyssna till den inre rösten, när omvärldens tumult och agendor upptar hela sfären.
”Vart går du?” Frågan är närgången. Den kräver samlad uppmärksamhet. Den kräver att vi vet vilka vi är, var vi kommer ifrån och att vi har mod att våga fatta beslut som är tillräckligt grundade för att vi faktiskt ska följa dem.
I vårt arbete med utsatta människor i norra Laos är frågorna om framtiden centrala. Vad vill ni? Vad drömmer ni om? Hur kan vi tillsammans använda våra resurser på ett hållbart sätt för att skapa en bättre värld? Men vi måste också analysera vart vi kommer från.
Utveckling kräver planering. Planering kräver analys och eftertanke. För egen del vill jag bära med mig den här frågan i jul. Vart går jag? Frågan gäller ju inte bara livet efter döden. Den gäller i högsta grad vårt jordeliv. Hur kan jag, med mina rötter, mina resurser och mina val hitta goda vägar och vara en god medvandrare?
Jag vill också utmana oss som ”Erikshjälpen” att våga se oss själva i spegeln, i ljuset av vårt unika arv. En historia som präglats av enkelhet, av farbror Eriks (och många andras) hjärta för barnen, av närheten till både givare och gräsrötter. Hur ska vi förvalta detta arv och våga skärpa hörseln och synen i en skenande värld där kortsiktiga ekonomiska intressen och politiska flugor skriker högt – även inom biståndsvärlden?
Vart går vi?
