Det ligger nåt fint i detta. Viljan att dela med sig. Hur en liten pojke går runt och delar med sig av sin högt åtråvärda glass och sedan nöjt konstaterar; den räckte till hela familjen. Vi har en blond och lockig liten Erikshjälpare på tre år hemma hos oss, det värmer en moders hjärta.
Efter att ha städat sitt rum mycket noggrant fick Samuel en tiokrona att stoppa i sparbössan.
– Tack sa han, men fortsatte med bestämt röst. Den här vill jag att du tar till ditt jobb mamma. Och ger till Erikshjälpen, så att de kan skicka den till de fattiga barnen i Afrika. Ja, ta alla mina pengor, men spar en peng. Den ska jag köpa en Tlollelilåda för!
Vår son föddes inte med en gloria på huvudet, även om det kanske vid förlossningsögonblicket kändes så… En busig treåring som vet hur man retas med sin storebror. Men självklarheten att dela med sig är inspirerande tycker jag. Att viljan bara finns där, även hos ett litet barn.
Många afrikaner är också väldigt duktiga på att dela med sig av det lilla de har, det ligger i kulturen. Även om en familj har det mycket knapert är de snabba på att låta andra ta del av vad de fått. Det är beundransvärt. Så osjälviskt.
Låt oss alla göra som afrikanerna och små pojkar med lockigt hår. Ge det lilla du kan.