Efter en lång resa på dåliga vägar hade mörkret redan lagt sig när vi kom fram till byn Patakhali. I byns utkant steg vi ur bilen. Ackompanjerade av trummor och dans gick vi tillsammans med byborna de sista metrarna fram till den öppna yta där mötet skulle hållas.
Sittande på filtar i billyktornas sken samlades hela byn för ett möte kring utmaningar, möjligheter och Erikshjälpens arbete i området. Med hjälp av en liten portabel ljudanläggning fick deltagarna möjlighet att under några olika intervjuer ge sin syn på situationen och hur projektet kan bidra till utveckling.
Mötet leddes av vår indiske vän som besvarade bybornas frågor och förklarade hur projektet kan stödja deras strävan efter utveckling. Då arbetet är relativt nystartat är förväntan för framtiden stor samtidigt som det fortfarande finns ett behov av att tillsammans diskutera och i detalj utforma projektets innehåll. För att skapa hållbar förändring är denna process helt avgörande och därför ägnas stora delar av första året till att skapa förtroende och samsyn kring vägen framåt.
När de vuxna getts möjlighet att tala fick även några av de deltagande barnen chansen att berätta om sin vardag och de utmaningar de möter. Efter att ha berättat om skolan, framtidsdrömmar och familjen började dessa modiga barn även lyfta frågor såsom nedskräpning, hälsoläget i byn och barngifte.
Inför hela skaran av samlade bybor ställde sig dessa barn upp och förklarade att:
– De vuxna måste sluta kasta skräp i naturen!
– Vi vill inte gifta oss förrän vi fyllt 18!
– Malaria är ett stort problem i denna by, det måste vi lösa!
För mig var det mycket spännande att i lampornas sken notera att de vuxna i byn accepterade att deras barn öppet diskuterade denna typ av känsliga frågor. Några av dem skrattade lite nervöst men stannande ändå kvar och lyssnade.
Jag tror tyvärr inte att dessa barns berättelser förändrade de vuxnas syn på barngifte eller nedskräpning där under vårt möte. Men däremot så tror jag att dessa barn hjälpte till att öppna upp frågorna för diskussion, både mellan de vuxna i byn och gentemot projektets arbetare.
Barnen i Patakhali valde att ställa sig upp och berätta om vardagen och vägen mot förändring. Nu är det vårt ansvar att se till att diskussionerna och arbetet med dessa frågor hålls levande under kommande år. Tillsammans med barn och vuxna i Patakhali är jag övertygad om att vi kan åstadkomma hållbar förändring!