Allt roligt tar slut någon gång, så även vår tid i Laos. Detta är alltså mitt sista inlägg på biståndsbloggen. Om en knapp månad lämnar vi dryga 30 grader och vajande palmer för svensk snålblåst och vissnande julgranar.
I förra veckan skrev Hanna om indiern som inte kunde tänka sig att bo i Sverige. Och hon skrev även om fiskar-kulturen i Tobago, där man bara fångar tillräckligt mycket fisk för att täcka det faktiska behovet – inte för att samla onödig vinst på hög. Sedan kan man vara ledig!
I vår del av världen tror vi nog ibland att kapitalism och materialism är någon slags naturlagar. Vem vill inte maximera vinsten? Vem vill inte ha så mycket som möjligt, bara för att man kan? Och om någon inte skulle vilja det är väl frågan om de är riktigt kloka? Vi kanske inte vill erkänna att det verkligen är så. Men om någon hellre tar en tupplur eller spelar kort, när han eller hon skulle kunna arbeta, då ligger det nog i ärlighetens namn närmare till hands att tänka ”slöflock” än ”klok livsbejakare”.
På den laotiska landsbygden gör man som i Tobago. När magen är mätt och dagsbehovet täckt, då vilar man och umgås. Man sparar inte ”utifallomatt”. Man samlar inga döda fiskar på hög.
När vi kom till Laos för drygt två år sedan var vi tre. Nu är vi fyra. Då var väskorna fulla med överlevnadsutrustning, böcker och mediciner av alla de sorter, allt för att klara livhanken i vår nya bostad i djungeln. Nu när vi återvänder känns resväskorna lättare. Kanske har vi insett att vi inte behöver så mycket saker? Det viktigaste vi bär med oss från dessa år kan inte vägas i kilo och gram.
Det är svårt att sammanfatta vad de här två åren har betytt för vår familj. Självklart har vi samlat på oss en mängd minnen, ansikten, insikter, dråpliga situationer, lukter och lärdomar. Vi har sett död, svårigheter och djup fattigdom på nära håll, men vi har också upplevt oändligt mycket glädje och livskraft. Delvis är det en annan familj som återvänder än den som lämnade. En av de största lärdomarna är dock absolut just detta, att inte ägna all vår energi åt att samla i lador och att dra upp fisk vi inte behöver. Gränsen är hårfin. Äger jag sakerna, eller när börjar de att äga mig?
Vi lämnar Laos med tacksamhet. Tacksamma över alla vi fått chansen att lära känna, för allt vi har fått vara med om och lära oss, och tacksamma för hur nära vi kommit varandra som familj.
Många tack till alla er som funnits med och stöttat oss på olika sätt.
Ajöss och tack för fisken! Kanske ses vi ses någon annanstans i galaxen framöver?