Inte hem till oss, förstås. Men till Laos. Han kommer för att delta i den två dagar långa ASEM (Asian-Europe Meeting) konferensen, som Laos står som mäkta stolta värdar för. Och det har varit ett putsande och fejande de senaste månaderna, och ett byggande och bankande. För nu ska Laos få stå i rampljuset och visa framfötterna!
Ja, det vill säga – man tänkte väl inte visa så mycket av Laos. Men Carl Bildt är varmt välkommen att gå husesyn i den snabbt hoprafsade – och väl avgränsade – kopia av den rika världen man försökt åstadkomma de senaste månaderna.
Bildt kommer få åka på några av landets få nyasfalterade vägar (noga utvalda och nymålade de senaste veckorna). Och tillsammans med ett 50-tal andra statsöverhuvuden kommer Carl Bildt få bo i ett exklusivt nybyggt villakvarter utmed Mekongfloden där en lyxvilla för varje lands representanter precis poppat upp. Det han dock inte kommer att få se är den ursprungliga bebyggelsen på pålar, och Vientianes äldsta fiskeby. För den jämnades med marken när lyxvillorna byggdes. Han kommer heller inte få prata med den tvångsförflyttade lokalbefolkningen.
Alldeles intill villorna har ett enormt konferenscenter också nyproducerats i all hast. När jag cyklade förbi i helgen för att ta en bild att publicera med bloggen så skrek fönsterputsarna åt mig på mandarin. Mandarin, tänker ni. Det pratar man väl inte i Laos? Nej, precis. För inte ens fönsterputsningen tillfaller laoterna, alla arbetstillfällen har gått till kineser som skeppats in av företaget som fått i uppdrag att bygga.
Eftersom de skrikande kineserna fick de patrullerande soldaterna med automatvapen att vakna till liv, så blev det bara ett foto innan jag hoppade på cykeln igen. Men även om vinkeln är lite sned, så säger bilden ändå en hel del. De alldeles nyplanterade träden har redan vissnat.
För mig är detta en väldigt talande, och tyvärr ganska typisk, bild av den snabba ”utvecklingen” som äger rum i Laos idag. Det är snabba stora pengar, gärna bilateralt, som ”planteras” in – utifrån – med tillhörande planer och visoner.
De här träden dog innan mötena ens hann börja. De bilaterala anslagen för mötena åts till stor del upp av företag från Kina. Lokalbefolkningen tvingades flytta. Hur ser frukten ut efter själva mötena?
Är inte rotsystemet själva förutsättningen för livskraft och tillväxt? Är det inte endast med starka rötter som utvecklingen kan bli hållbar och klara en storm eller två? Att bygga några hus och fixa en väg kan gå ganska snabbt, men att se positiva förbättringar i människors liv och levnadsvillkor tar tid.
