De flydde undan missväxt och svält till ett avlägset, främmande land. De var flyktingar, kämpande med språkproblem, utanförskap och kulturkrockar. Jag är en ättling till dem som blev kvar, men historien är också min.
Inte en dag passerar utan att jag läser eller hör något om den oro och nöd i världen som tvingar människor på flykt. Flyktingarna och flyktingmottagandet debatteras ur olika synvinklar och med olika tonläge. Jag undrar vilka kritiska röster som höjdes mot oss svenskar när vi sökte en ny framtid i nya länder.
Jag fick ganska nyligen uppleva musikalen ”Kristina från Duvemåla” på Göteborgsoperan. För något år sedan läste jag ut ”Sista brevet till Sverige” efter att tidigare ha läst de andra böckerna i Vilhelm Mobergs Utvandrarserie. Historien om Karl-Oskar och Kristina är visserligen inte fakta, utan skönlitteratur, men den ger mig viktiga tankar om livet som är aktuella även i dag. Den berättar om hur det är att lämna allt för att överleva.
”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar? Nu är det midsommar och dans, hos mor och far. Vägen vi färdas den bär bort, aldrig tillbaka. Hemma var ligger det nånstans, vem kan ge svar?”
(Ur sången Hemma i Kristina från Duvemåla).
Det är inte så länge sen det var mitt folk som flydde. Det är inte så länge sen svenskarna kom till nya länder där en nybyggare ansågs rik för att han hade mer än en yxa. Eller där en vedspis i julklapp ”var som himmelens härlighet”.
I dag är hela världen på något vis inom räckhåll för mig. Jag undrar om det finns något jag skulle kunna göra som vore ett steg ut i total okändhet på det sätt som det var för de svenska utvandrarna när de satte sina fötter på skeppen som skulle bära dem över havet till det nya landet. Jag kan inte komma på något och jag kan knappt föreställa mig hur det skulle vara att tvingas till något sådant.
Historien är viktig, jag tror att vi ibland behöver påminna oss om det som har varit. Jag härstammar från dem som blev kvar vid utvandringen från Sverige under 1800-talet, från dem som kanske inte hade det så illa att de behövde flytta eller som inte var företagsamma och modiga nog att bryta upp och söka efter något bättre. Men missväxten och utvandringen från Sverige är en del av min och Sveriges historia.
Jag ser att människor i dag lämnar sina hem för att aldrig återvända. De gör det av samma orsak som svenskarna en gång gjorde, att de inte längre ser någon framtid i sitt eget hemland. De flyr från det som skulle bli deras barns död om de stannade. En del av dem som flyr kommer hit, till landet som miljontals människor en gång lämnade på grund av stor nöd. Nu får Sverige ta emot människor i nöd, som hoppas på en framtid för sig och sina barn.