Jag satt i utemöblerna hos min svärmor häromdagen och bläddrade i en tidning. En bit in i tidningen kom flera artiklar på temat barnfattigdom i Sverige. En fråga som dryftats mycket den senaste tiden och som de flesta av oss nog känner berör oss mycket. ”Vad bra att den här tidningen lyfter det här samhällsproblemet”, tänkte jag. Nästa uppslag i tidningen handlade om hur man fixade till en riktigt smarrig sommarmeny för sig och sina gäster. Jag tappade aptiten.
Hur gör vi för att det inte ska bli såhär? Vi berörs, tycker att det är förskräckligt. Hur kan det få vara såhär i Sverige – i vår värld? Men sen vänder vi blad och planerar midsommarkalasets inköpslista och tankarna vänder håll för att i stället handla om hur mycket färskpotatis som går åt för att alla fem kusiner med familjer ska bli så mätta att de absolut inte kan få ner en bit till. För man vill ju inte att potatisen eller sillen ska ta slut! Det vore SÅ pinsamt!
En liten stund senare bjöd svärmor på bullar, kakor och rulltårta i bersån. Jag lade ifrån mig tidningen och hjälpte till att duka. Och jag har tänkt på det här sen dess. Vi orkar nog inte hålla oss kvar i det där reportaget som berör för länge. Vi måste vända blad – tänka på nått annat. I mitt jobb möter jag det där förskräckliga ofta. Men å andra sidan möter jag lösningarna på problemen ofta också. Främst i våra givare.
Tack för att ni finns!