”Nej, vi ska nog inte gå där själva – nån kan komma och slå ner oss!” Orden kommer från en av Erikshjälpens utlandsanställda, strax efter att hon landat i Sverige – en vecka efter riksdagsvalet. Vi lyckas snart övertyga henne om att främlingsfientligheten tack och lov inte nått den nivå där hon som mörkhyad behöver vara orolig för att röra sig utomhus. Men det gör ändå ont att en person som varit i Sverige flera gånger tidigare plötsligt känner sig rädd att bli attackerad på grund av sin hudfärg.
Vår kollega hade säkert följt det svenska valet via internationella media, där det har spridits både överdrifter och rena lögner om det politiska läget i Sverige. Naturligtvis är det extra smaskigt att förmedla en bild av förfall och populistiska strömningar när det gäller just Sverige – den fredliga välfärdsstaten i Norden som länge tycktes immun mot just populism, medan populistiska och främlingsfientliga partier länge haft starkt fäste i grannländerna och nu över stora delar av Europa.
Även om det spridits en hel del felaktiga bilder av Sverige i samband med valet är vi många som i dessa dagar funderar på hur det egentligen gick till när drygt 17 procent av Sveriges befolkning bestämde sig för att lägga sin dyrbara demokratiska röst på ett populistiskt parti med illa dold rasistisk agenda. Detta handlar inte främst om det parlamentariska läget och om det absurda i att ett främlingsfientligt parti i kraft av sin vågmästarroll kan komma att diktera villkoren i svensk politik under de närmsta åren trots att 83 procent av svenskarna inte röstade på dem. På ett djupare plan handlar det om att förstå vilket samhällsklimat som har skapat grogrunden för populismens framgångar. Bara om vi ser det kan vi arbeta för att motverka populism och främlingsfientlighet.
Populism göds av människors missnöje. En missnöjd individ eller grupp köper lättare förenklade budskap som att alla problem beror på en enda grupp, om det så är invandrarna i dagens Sverige eller den judiska befolkningen i 1930-talets Tyskland. Missnöjet gror i sin tur när människor slutar känna framtidstro och verklig delaktighet i samhället. Det är då som budskap om ”vi och dom” lättast får fäste.
Vi har i Sverige länge talat om utanförskapsområden och då främst menat invandrartäta bostadsområden där många människor saknar arbete eller annan förankring i det svenska samhället. Arbetet för att få människor i dessa områden att bli en del av samhällsbygget är en av de viktigaste frågorna i vår tid, och en stor del av Erikshjälpens arbete i Sverige i dag riktar sig just till barn i dessa områden. Men jag funderar i dessa dagar på om vi också borde börja tala om helt andra områden och grupper som ”särskilt utsatta för populism”. Oavsett vad vi kallar fenomenet är det viktigt att arbeta för att minska det upplevda eller reella utanförskapet även hos de grupper där populismen annars riskerar att få ännu starkare fäste. Istället för att håna sverigedemokraternas väljare som mestadels yngre, eller äldre, lågutbildade män börjar insikten mogna om att övriga politiska partier och andra samhällsaktörer tydligen inte lyckats erbjuda tillräckligt relevanta svar på de frågor som de här grupperna ställer sig och den oro som populisterna så gärna underblåser.
Nu är det fyra år kvar till nästa ordinarie riksdagsval. Vi har fyra år på oss att hitta ett vaccin mot populism så att alla människor ska kunna röra sig fritt på våra gator och torg även i framtiden, oavsett hudfärg och ursprung.