När jag var barn tyckte jag mycket om att titta på konst. Jag hade inget emot att besöka muséer och utställningar. Jag älskar att teckna och måla även om jag som barn inte tyckte att jag var särskilt bra på det. Problemet för mig som barn på muséer var inte konsten utan miljön och i viss mån etiketten. På museum skall man titta länge på varje konstverk, inte springa runt. Man ska tala med låg volym eller helst inte alls. Inget av detta passade mig särskilt bra som barn. Jag var alltför rastlös. Rastlösheten har inte direkt avtagit. Jag gillar att passera genom ett museum i ganska god promenadfart och bara stanna när en konstupplevelse drabbar och liksom tvingar mig.
Jag tror konst är jätteviktig för barn, både att få se och uppleva likaväl som att vara med att skapa. Jag tror heller inte att det är så viktigt att konsten är begriplig eller tydlig, vi skapar våra egna berättelser eller hittar delar som passar in i erfarenheter som vi själva bär.
När det gäller konst i offentliga rum är många konstnärer bra på att ta med barnperspektivet där jag tror att starka färger och fantasifulla former tilltalar barn på ett särskilt sätt. Givetvis kan barn tycka om alla möjliga uttryck både figurativa och mindre begripliga alster.
Det är svårt att säga vilken konst som är eller kommer att bli kontroversiell och obekväm för vissa men det är däremot möjligt att ana att vissa teman eller motiv sannolikt kommer att provocera. Jag tror att konsten skall få vara fri och få lov att ta ut svängarna rejält även i offentliga rum. Däremot tror jag att provocerande, utmanande konst ofta är riktat från vuxna till andra vuxna, det är vuxenvärldens normer, attityder och förhållningssätt som utmanas, inte barnens. Kanske bör vi då fundera ett extra varv kring offentlig konst och försöka se den ur ett barns perspektiv.
I förra veckan kunde Carolina Falkholts fasadmålning av ett gigantiskt könsorgan beskådas på Kungsholmen och under veckan har det lämpliga i konstverket och dess placering diskuterats livligt.
Ett perspektiv som jag tycker har försvunnit lite i frågan är barnens. Vad tycker barnen som bor i eller bredvid huset? Har konstnären verkligen haft tanken på barnen och deras reaktioner högt upp på dagordningen? Hur tycker en 5-åring eller en 8-åring det känns att gå förbi konstverket på väg till och från skola eller förskola? Visst måste vi vuxna öppna för och leda samtal med barn om obekväma frågor och visst kan vi behöva provocera varandra ibland men när det gäller stora konstinstallationer på offentliga platser tycker jag att vi inte skall glömma att se upplevelsen från barnens perspektiv också. Det är barnens miljö precis lika mycket som den är vuxnas.