Jag sitter i en stor, nästan fullsatt sal i Stockholm, på det årliga forum där representanter för civilsamhällesorganisationer och regeringen möts. Över 130 deltagare är samlade; det övergripande temat är samverkan inom utvecklingssamarbetet. Jag har förmånen att få representera Erikshjälpen.
Biståndsminister Isabella Lövin inledningstalar. Hon beskriver de stora dragen inom utvecklingssamarbetet. Hon lyfter fram frågorna om jämställdhet, om kvinnors rättigheter, om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Ministerns slutord kommer att ringa inom mig en lång tid efter att hon lämnat den stora salen: ”En fågel kan inte flyga med en vinge!” Jag återger citatet med ett utropstecken, för jag uppfattade att det fanns en stark betoning och uppmaning i denna korta, kärnfulla, till synes enkla mening.
Bilden av fågeln som kämpar för att kunna lyfta är både smärtsam och talande. Det blir för mig en bild av mänsklighetens kamp att kunna lyfta och utvecklas, när 50 % av världens befolkning fortfarande har en tyngre börda att bära. Vissa tvingas bära så mycket på sina axlar att de inte kan lyfta alls. Jag ser framför mig de otaliga flickor och kvinnor som varje dag bär på tunga vattenkärl, på ved, på barn, på familjens försörjningsbörda. Jag ser de många flickor som aldrig får möjligheten att gå i skolan, som gifts bort medan de fortfarande är barn, som utsätts för tidiga graviditeter och inte själva får bestämma över sina kroppar. Jag ser patriarkala strukturer som hämmar utvecklingen för både män och kvinnor.
Men jag ser också hur vi är många som varje dag försöker återvinna kraften i den skadade vingen, så att fågeln ska kunna lyfta. Som enträget och långsiktigt arbetar för en förändring så att jämlikhet och alla människors lika värde ska kunna förverkligas hos nästa generations flickor och pojkar. Tillsammans kan vi skapa denna förändring, där normer och värderingar istället för att begränsa utveckling, bidrar till mångfald, jämställdhet, kreativitet, möjligheter och luft under vingarna för oss alla.