Det är otäckt men spännande. På trettondagens kväll avslutar jag julledigheten med att sjunka ner i soffan och titta på det som tv-tablån erbjuder. Tillsammans med delar av familjen ser jag filmen Hunger Games, första delen.
Vi tas med till en fantasivärld med inslag av en svunnen tid men samtidigt en overklig, futuristisk science fiction. Filmens värld består av en rik, regerande huvudstad och tolv fattiga distrikt där människorna lever kuvade under huvudstadens regim. Människorna i distrikten lever i en verklighet där barn och unga offras för att ordningen i världen ska bestå. Oskyldiga barn tvingas ställa upp i ett lotteri och de som har oturen att väljas ut ställs mot varandra i ett fruktansvärt spel på liv och död, för att överleva. Barnen blir tvingade till ondska och utsätts för omänskliga faror. Resten av världen ser på, för det är sådana reglerna är. Barnens föräldrar står maktlösa och kan inte göra något för att rädda sina barn.
Jag vet, bilden haltar rejält, men jag kan inte låta bli att tänka på de barn i världen som har det tuffast. De som tvingas ut på gatorna om nätterna. Kampen ser kanske lite annorlunda ut, men den är minst lika reell för många barn som lever på farliga gator och gränder i världens mörka huvudstäder som för filmens barn.
I vår värld finns barn som tvingas kämpa mot hunger och hot, som gör allt vad de kan för att hitta mat eller någon att lita på. Som kämpar för att överleva. Och vuxna som ser på. Som ser att barnen far illa, men inte vet vad de ska göra för att hjälpa. Som har gett upp, för att livet är väl orättvist? För visst finns det väl de som har dragit nitlotten och fått det tufft, som inte får någon mer chans?
Nej, så får det aldrig vara! Det finns alltid en chans till. En dröm till som kan bli sann. Så länge den drömmen fortfarande finns och kan bli sann är den värd att kämpa för. Även om den drömmen dröms av ett litet barn. Förändra världen genom att ge liv år barns drömmar – jag vill tro att det går!
Gästbloggare: Lotta Olofson, insamlingschef på Erikshjälpen