Att etablera sig i ett nytt land efter flykt från hemlandet är ofta lättast för barnen. Det kan leda till att familjeroller utmanas och att barnen i värsta fall förlorar tryggheten hos föräldrarna. Barn behöver få vara barn och föräldrar behöver få vara föräldrar till sina barn.
För några dagar sedan intervjuade jag barnläkare och professor Anders Hjern. Efter att han under 1980-talet mötte många flyktingbarn på sin mottagning började han forska kring hur flyktingbarn påverkas av de traumatiska händelser de upplevt i hemlandet och under flykten.
När vi träffades hade Anders Hjern mycket intressant att berätta och han sa bland annat att merparten av de flyktingbarn som kommer till Sverige egentligen inte är i behov av någon behandling, medmänsklighet från omgivningen räcker långt.
Han berättade också att för de flyktingbarn som har föräldrar är föräldrarna den stora tryggheten under flykten. Vid etableringen i ett nytt land kan dock barnens syn på föräldrarna förändras rejält. I hemlandet var mamma och pappa personer som hade svar, som visste hur saker fungerade, som barnen såg upp till. Men efter flykten, i det nya landet, har föräldrarna kanske inte längre svar, begränsas av det nya språket och kan inte förklara en del av de saker som händer eller ska hända.
Barnen börjar ofta förskola eller skola tidigt under asylprocessen. De flesta lär sig det nya språket ganska snabbt och börjar också få förståelse för den nya kulturen. Föräldrarna börjar inte läsa SFI förrän de fått uppehållstillstånd och det gör att de hamnar efter sina barn. Helt plötsligt är det barnen som har svaren och många gånger får de också hjälpa till att tolka för sina föräldrar. Det tycker Anders Hjern är mycket olyckligt.
– Man ska inte uppmuntra att 10-åringar tolkar när föräldrarna ska till arbetsförmedlingen eller sjukvården. Det skapar en obalans i familjen, föräldrarna behöver få vara föräldrar till sina barn. Det lägger också ett stort ansvar på barnen, säger han.
Här behöver samhället verkligen anstränga sig för att hjälpa barnen att vara barn.
Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att tvingas fly från sitt hemland, men däremot kan jag kanske föreställa mig vilken chock det hade varit om mina föräldrar någon gång under min uppväxt inte hade kunnat någonting längre. Jag var ett ganska vetgirigt barn och jag hade förmånen att ha föräldrar som jag kunde se upp till och fråga om allt. Fortfarande i dag kan jag vända mig till mina föräldrar med olika frågor. I vuxen ålder vet man ju att ingen kan veta allt, men som barn tänkte jag nog att mamma och pappa hade alla svar. Och skulle de plötsligt ha varit helt utan svar skulle nog min syn på dem ha förändrats ganska mycket. Kanske skulle jag ha känt mig besviken på mina föräldrar, kanske skulle jag till och med ha skämts för att de ”inte visste någonting”. Kanske skulle jag ha letat efter någon annan vuxen person som jag kunde vända mig till istället. Kanske hade jag tagit på mig rollen som förälder och försökt både vara lärare och tolk till mina föräldrar.
Det var väldigt spännande att få prata med professor Anders Hjern om flyktingbarn. Mer om resultatet av hans forskning kan du läsa i Erikshjälpens nästa tidning som kommer ut runt månadsskiftet november/december. Jag vill också tipsa om boken Att möta flyktingar som Anders Hjern skrivit tillsammans med Birgitta Angel.
Foto: Megan Fraga, Medair