På dagcentret Navodaya, som betyder gryning på hindi, i Mumbais utkant kommer varje dag barn som lever vid stadens soptippar. Här får barnen lära sig skriva, läsa och räkna. På eftermiddagarna kommer ett gäng tonårstjejer till centret.
Tjejerna får lära sig att göra hennamålningar, tillverka smycken, sy kläder och grundläggande självförsvar. De flesta av dessa tjejer har tvingats sluta skolan alldeles för tidigt. De tillbringar nu sina dagar med att laga mat och sköta hushållet då deras familjer är och plockar skräp på soptippen. Att som ensam tjej plocka sopor ses som riskfyllt, därför föredrar familjerna att tjejerna stannar hemma under dagen.
Tjejerna är hårt hållna hemma och räknas inte längre som barn trots att de alla är under 18 år. När de kommer till centret får de två timmars frihet att skratta och göra något kul. De vill att vi ska åka på utflykt, äta pizza och popcorn och se på bio. Sangeeta, som jobbar på centret, berättar för mig: ”Förra månaden tog vi med tjejerna på utflykt, men efteråt spreds många felaktiga och elaka rykten om tjejerna i samhället där de bor. Det sades att de haft tighta jeans på sig och dansat i regnet. Något som inte alls stämde. Nu måste vi jobba hårt för att få tillbaka förtroendet från tjejernas föräldrar så de får fortsätta komma till centret”.
En av tjejerna i gruppen heter Ratna. Hon säger att hon är 16 år, någon annan säger 18 år men jag tycker inte att hon ser ut att vara äldre än 14. Många människor i Indien saknar födelsebevis och vet inte när eller ens vilket år de är födda. Nästa vecka ska Ratna gifta sig med en pojke hon knappt träffat. Barnäktenskap i Indien är fortfarande vanligt, familjerna ser det som att de försäkrar flickornas säkerhet genom att gifta bort dem tidigt.
En av tjejerna frågar om hon kan följa med mig till Sverige. Deras liv och min fria uppväxt är som natt och dag. De saker jag varje dag tar för givet är som en suddig dröm för dem. När jag kommer hem till Sverige igen kommer jag inte giftas bort och jag kan ha jeans och dansa i regnet om jag skulle känna för det. Här blir tjejerna straffade när de inte ens har gjort något liknande, på grund av rykten som sprids.
Vad är det som är skrämmer samhället så med att tjejerna också ska få lära sig saker och ha kul? Förmodligen för att frigörelse och beviset på att tjejerna har egna viljor skulle omkullkasta många av de konservativa sociala strukturer dessa tjejer föds in i.
Allt de vill göra är att lära sig läsa, dansa och äta popcorn.
/Julia Carlsson, Erikshjälpens praktikant i Indien 2015
