Att vara människa

Jag får ibland chansen att berätta om det mest fascinerande jag vet: Landet Mali, dess kultur och människor. Det kan vara i ett litet missionshus i skogen, för ett gäng valobservatörer eller andra som är på väg till jobb i Mali. Varje publik är unik och ställer frågor om olika saker beroende på vilka de är och vad de kan om Mali sedan tidigare. Men det finns ett tillfälle när det alltid brukar bli lika andäktigt tyst; en sån där uppmärksam tystnad som varje föredragshållare drömmer om. Det är när jag berättar om mogoya.

Mogoya är bambara och inte helt enkelt att fånga i ett enda ord på svenska. Det skulle kunna översättas med ”mänsklig”, eller kanske snarare att vara människa. Men det säger långtifrån allt. För precis som ”ubuntu” på swahili handlar mogoya om att vara människa tillsammans med andra; om att finnas i en större gemenskap som finns där före individen själv. Ordet innefattar också att behandla andra väl och att hjälpas åt. Mogoya är så mycket mer än att existera som enskild individ – det handlar om att en människa alltid måste ingå i ett socialt sammanhang tillsammans med andra, om att hon ska hjälpa andra och själv kunna ta emot hjälp. Annars är hon ingen riktig människa.

Kanske är det ingen tillfällighet att svenskan saknar ett ord som mogoya. Det fanns säkert tidigare när vi fortfarande visste att vi är beroende av varandra. Men någonstans i takt med att vi fick det så osannolikt bra tappade vi bort det kanske viktigaste av allt; vad det egentligen är att vara människa. Vi som har allting – utom just den där senaste statusprylen som vi jagar efter förstås – rusar fram och kör vårt eget race. Tills den dag då livet går in i en svacka eller vi kraschlandar och inser att vi inte fixar det ensamma. I sådana lägen har en ny köksinredning eller den senaste tekniska prylen sällan varit till stor nytta.

I Mali vet det stora flertalet att även om det finns mat på bordet idag så är det inte säkert att det gör det imorgon. Därför är det självklart att jag hjälper dig om du har det svårt idag. Även om jag är lycklig och frisk idag kanske jag behöver tröst och stöd imorgon, så därför finns jag till för dig idag; lyssnar och tar mig tid. En nationalekonom skulle säga att det bara är rationellt handlande att ge andra en hjälpande hand i ett samhälle där de flesta saknar både marginaler och försäkringar. Självklart är det så, men inte på ett kalkylerande sätt där varje tjänst ska betalas med en gentjänst. Att det enbart skulle handla om att gardera sig mot en osäker morgondag är långtifrån hela sanningen. När jag går i vimlet på stora marknaden i Bamako eller tränger in mig in någon av de gröna minibussarna som utgör stommen i stans lokaltrafik ser jag överallt hur okända främlingar hjälper varandra till höger och vänster med tungt bagage, småbarn som behöver bäras en bit eller de där sista slantarna som fattas för att betala bussturen. Utan att begära något i gengäld. Ingen väntar sig något nu direkt, men kanske finns nånstans medvetenheten om att tillvaron på ett större kollektivt plan blir trevligare för oss alla om vi ser, bejakar och hjälper varandra. För det handlar ju om mogoya; om att vara människa. Om att jag bara blir en riktig människa i gemenskap med andra.

Ibland funderar jag på om alla samhällen i världen måste gå samma sorgliga utveckling till mötes som vi i Väst gjort när vi någonstans i vår jakt på materiell standard, status och bekvämlighet förlorade den djupa insikten om att vi inte klarar oss själva i det långa loppet. Är det detta som vi är med och skapar när vi vill bidra till ”utveckling” i länder som Mali? Finns det en naturlag som säger att mogoya kommer att minska i betydelse när alltfler får det allt bättre? Jag hoppas inte det. Jag hoppas istället att vi ska vara kloka nog att bygga på och bevara goda krafter och företeelser som mogoya. Och lära oss själva av dem som fortfarande minns vad det är att vara människa.