Som en del av er kanske vet, så är jag ny generalsekreterare på Erikshjälpen. Jag heter Daniel Grahn och har tidigare i livet jobbat som journalist. Framför mig ligger nu ett spännande uppdrag och en viktig uppgift. Jag tar över rollen från Bengt Swerlander som utvecklat organisationen, och nu får jag börja arbeta tillsammans med ett fantastiskt team med motiverade medarbetare. Jag är ödmjuk inför denna uppgift, men också fast övertygad om att vi ska fortsätta kämpa för barns rätt och möjligheter. En förmån, och en plikt.
Min tredje arbetsvecka, förra veckan, besökte jag Uganda för att studera vårt arbete där. Bengt fanns med för att ”lämna över”, liksom vår styrelseordförande Cecilia Hjort Attefall. På plats har vi ett fantastiskt team med Ann, Titus och Melon (syns på bilden ovan). Vi fick besöka tre, fyra projekt som bokstavligen förändrar livet och framtiden för många barn.
I staden Masaka gick vi ut i natten för att tala med gatubarnen som gömde sig på containrar och i gränder. Oerhört utsatta, kalla och övergivna. Vårt arbete är att försöka motivera dem att flytta hem. Ofta finns det en pappa eller mamma som kört iväg dem, men vårt team tar fajten med föräldrar för att få dem att inse sitt ansvar. Om det inte fungerar söker de upp någon annan släkting som hjälper till. Allt är bättre än livet på gatorna.
På vårt center samlas femtio gatubarn varje dag, de får mat men också hälsoundersökning, skolundervisning och konsultation kring livet och framtiden. Sköterskan visade mig en stor spegel i undersökningsrummet. Hon berättade att den användes på ett speciellt sätt. När barnen utsätts för övergrepp, känner de sig ofta förnedrade. De kallar sig själva ”smutsiga grisar” berättade sköterskan.
”Men då ställer jag dem framför min spegel, när de fått tvättat sig, och fått rena kläder. Och så tittar vi tillsammans, och så säger jag till dem att de är vackra. De är värdefulla och älskade.”