I slutet av januari reste jag till Ukraina för att möta vår partnerorganisation Mission Morning Star och följa upp vårt familjestödsprojekt i området omkring Rivne i västra delen av landet. Jag tror att senaste årets händelser har satt landet på kartan för de flesta och under mitt besök blir det mer och mer tydligt för mig att jag faktiskt besöker ett land i krig.
Ukraina är ett land som präglats av flera olika konflikter och motsättningar, men senaste årets stridigheter har från början varit geografiskt koncentrerade till områden i östra Ukraina. Även om jag befinner mig många mil därifrån är det konflikten och oroligheterna som människorna jag möter pratar om. Man är orolig för vad som kan hända men samtidigt utstrålar människorna också en stolthet över sitt land och att tillhöra Ukraina. Det märks bland annat när det gäller språket. Alla jag möter pratar ukrainska, och ryskan är inte lika gångbar. Även fast ukrainska är det officiella språket så har ryskan haft en stark ställning. Men nu blir det tydligt att ukrainskan växt sig starkare. Det finns en stolthet i att använda sitt språk.
Större delen av mitt besök sitter jag och vår samarbetsorganisation på kontoret för att samtala och diskutera projektet och framtiden. Men i slutet av min resa får jag möjlighet att besöka några familjer som deltar i projektet. Jag pratar med några av barnen i familjerna och vi samtalar kring barns rättigheter och vad de tycker är viktigast när det gäller just deras rättigheter. Ett återkommande svar blir barns rätt att känna sig trygga. Konflikten gör sig återigen påmind.
Mina besök till olika projekt genererar alltid frågor och funderingar att arbeta vidare med. Oftast handlar det om tankar kring projektupplägg och strategier, men det kan också handla om organisationsutveckling och hur jag på olika sätt kan fortsätta stärka våra partnerorganisationers kapacitet. Men den här gången inser jag att mina frågor och funderingar är större är själva projektet eller vår samarbetsorganisation. I detta fall handlar det om faktorer som vi inte alls kan påverka. Som vi inte har någon kontroll över.
Från Sverige fortsätter jag att följa utvecklingen och samtalar med vår partner. Även fast våra samtal inte i huvudsak handlar om konflikten så finns orosmolnen i horisonten, vad händer i landet om vapenvilan inte träder i kraft fullt ut? Vad händer med människor i landet då? Vi avvaktar och hoppas innerligt på en fredlig lösning även fast den nuvarande utvecklingen inte skapar den tillförsikt man så gärna önskar.
Bild: Anastasia 8 år med sin syster Ivanna 10 år. Två av barnen jag mötte under min resa.