Vi är många som den senaste veckan har försökt förstå varför människor dras till extrema och våldsbejakande rörelser. Utanförskap är ett ord som återkommer. Känslan av att inte höra till. Detta gäller såväl i Europa som i de många andra områden runt om i världen som drabbas av återkommande terror-attentat. Mellanöstern, Afghanistan och Nigeria är bara några exempel.
Fattigdom finns också med i förklaringen. Självklart är det lättare att rekrytera terrorister bland människor som lever i en verklighet av fattigdom, orättvisor och dagliga kränkningar av sina rättigheter. Detta har varit tydligt i exempelvis norra Mali under de senaste åren. Där har extrema rörelser lockat till sig unga män som många gånger saknar både utbildning och arbete, och därmed en rimlig chans att någonsin kunna bilda familj och uppnå någon slags status i samhället. När det inte verkar finnas något att förlora blir det lockande att ansluta sig till en grupp som i alla fall ger en känsla av tillhörighet och att ”vara någon”.
Fattigdom och utanförskap är inte de enda förklaringarna till den internationella terrorismen. Med i bilden finns personer och nätverk med stora finansiella resurser. Men utan de många tusentals människor som är beredda att till och med offra sina egna liv i terror-attentat eller krigföring i Syrien och Irak skulle de här rörelserna aldrig kunna växa sig så starka. Det är ett cyniskt utnyttjande av unga människors utsatthet och känsla av att inte höra till.
När det gäller internationell terrorism finns en tredje komponent: Ilskan och hatet mot Västvärlden och allt som förknippas med Väst. Om fattigdom och utanförskap utgör förutsättningen för rekrytering så är propagandan och smutskastningen av Västvärlden den ”ideologi” som ger näring åt extremismen och som dess ledare skickligt utnyttjar för att skapa ett ”vi” och ett ”dom”. Att allt detta kläs i religiösa termer är gränslöst sorgligt. Det handlar i grunden inte om religion utan som vanligt om att religioner utnyttjas för att skapa och underblåsa motsättningar som mäktiga intressen – i det här fallet världens terroristledare och deras finansiärer – kan dra nytta av.
Samtidigt är vi i Väst starkt medskyldiga till att vi och dom-tänkandet har fått så starkt fäste. De murar som vi har byggt upp runt Europa med en tafflig och dåligt samordnad migrationspolitik lämnar små möjligheter att ta sig hit under ordnade former. Människors inneboende strävan efter att skapa sig ett bättre liv har istället lett till att 165 000 människor har riskerat sina liv på en livsfarlig resa över Medelhavet bara under 2014, i händerna på cyniska människosmugglare. Över 3 000 av dessa omkom. Tre tusen! Att den här katastrofen får fortgå dag efter dag i vårt århundrade är en skam på torra land, om uttrycket tillåts. Och det är inte svårt att förstå att detta skapar god grogrund åt det hat mot Väst som extrema terroriströrelser lever på.
Den internationella terrorismen grundar sig på utanförskap, fattigdom och på bilden av en värld där några få försöker stänga ute de många andra. För att ändra på detta kommer vi inte långt varken med militärinvasioner, övervakningssystem eller hårda straff för terroristbrott. Om vi på allvar vill bekämpa terrorismen finns lösningarna istället i bättre och mer samordnad flykting- och invandringspolitik i Europa och USA, och framför allt i det långsiktiga arbetet mot fattigdom, utsatthet och utanförskap.
Om ett barn i ett land som Mali får möjlighet till utbildning och hopp om att kunna skapa sig ett värdigt liv i framtiden minskar risken radikalt att han eller hon senare dras in i extrema och våldsamma rörelser. I det här långsiktiga arbetet finns Erikshjälpen med genom vårt arbete med att ge liv åt barns drömmar, runt om i världen men också bland utsatta grupper och bostadsområden i Sverige. Detta är vårt bidrag till kampen mot den internationella terrorismen. För att vi vet att det funkar.