Praktikanten Jenny Fristrand befinner sig precis vid ekvatorn i Uganda och är där för att praktisera på ett rehabiliteringscenter för gatubarn som heter Child Restoration Outreach, förkortas CRO. Hon skriver:
Idag har jag gått på min första streetwalk. Det betyder att vi åker ut med en socialarbetare i slumområden för att identifiera fler gatubarn, men också försöka få barn som valt gatan istället för centret att tänka om. Det är jobbigt att få se omgivningar och platser som för mig känns helt otänkbara, men som kallas ”hem” för många barn och vuxna. Vi mötte många vänliga och glada människor!
Vi träffade barn som var på centret förra veckan, men som av olika anledningar valde att inte gå till centret idag. Men efter att vi pratat med några av barnen följde dessa med oss tillbaka! En kille som var så himla glad hela tiden höll mig i handen under tiden vi gick. Jag blev så stolt över att han ville hålla just min hand med så många människor runt omkring. Jag uppslukades av hans kärlek och gullighet, att det slog mig som en örfil när jag sedan tittade på mina händer.
Det är INTE rättvist att vissa barn och människor inte har tillgång till personlig hygien. Det är inte rätt att så många människor lever lyxliv när andra människor lever i misär. Det är inte rättvist och jag känner en känsla av uppgivenhet.
Lyckligtvis följde killen med till centret. Där får barnen tvätta sig och bli rena. CRO’s mål är att rehabilitera och få varje barn att vilja åka hem till sin familj igen. CRO fungerar som en skola, där barnen får komma på dagarna – leka, tvätta sig och sina kläder, lära sig om personlig hygien och andra livsviktiga kunskaper. Men när klockan slår fyra är det dags att återigen bege sig till gatan. Under tiden jobbar socialarbetarna hårt för att lokalisera familj och släkt till barnen. Förhoppningen är, att inom ett år ska barnen återigen ha tak över huvudet och en fungerande familj.
När man är praktikant, ung, uppvuxen i trygga Sverige och nu får vara med om så mycket – ett annat land, en annan kontinent, kultur, mat och klimat är det ibland lätt att alla intryck blir överväldigande. Till slut vet jag inte vad jag ska känna. Tom som ett blankt papper. Ska jag vara glad, ledsen, arg, lycklig? Känslan av att inte kunna ta in fler intryck.
Jag vet inte om jag ska gråta av alla hemska historier och dåliga levnadsförhållanden som jag har hört om och fått sett. Eller ska jag vara lycklig för alla fina människor som jag har fått äran att träffa, att trots deras levnadsförhållande så är de personerna gladare än några som jag någonsin träffat. Det är så mycket känslor, så mycket blandade känslor. Jag vet inte vad jag ska känna. Eller vad jag har rätt att känna. Har jag rätt att vara glad när så många människor lider?
När jag hamnar i denna karusell av känslor så är det just den nya kulturen, kontinenten och landet som jag måste ta lärdom av. I Uganda kan en familj leva under förfärliga förhållanden, men då uppskattas mat, tak över huvudet så otroligt mycket. De skrattar för att livet bjuder på solsken, de tar vad de har och gör det bästa av situationen.
Så när jag står i slumområdet och träffar 16-åriga tjejer som är prostituerade, då är det okej att känna sig uppgiven, förfärad och gråtfärdig. Men när jag en timme senare möts av världens kram från en nyfunnen kompis på mitt center. Ja, då är det okej att överväldigas av kärlek, hopp och lycka.
Det känns hopplöst, när känslorna tar över förnuftet. Men jag tror samtidigt att det är sunt. Det visar att jag kan känna. Och det är helt okej.