Det passar sig inte riktigt att bryta ihop. Jag inser det, så jag får vända mig om och bita ihop. Den lilla killen som klättrar uppför backen är fem år gammal. Men han är liten till växten och jag tänker att han är lika stor som min fyraåring hemma.
Jag befinner mig på en ”lad fill site”, en dumpningsplats eller soptipp för gammalt byggmaterial, i Arad i Rumänien. Här har romska familjer skapat sig hem av rester från byggmaterialen, tegelstenar, lera, linoleummattor, träbitar och plåt. De som kan livnär sig på att samla skrot och sälja. En populär syssla är att elda bildäck för att få ut trådarna i däcken, och sedan sälja dem. Marken är svart på flera ställen och det luktar en blandning av sopor och bränt gummi.
Julia från organisationen Networks har jobbat här i cirka två år. De försöker hjälpa familjerna med saker som att fixa sina papper så att de kan få sjukvård. Hon känner alla familjerna, alla barnen. Den lilla killen kommer upp till oss där vi står och ser ut över soptippen. Han är lite blyg för oss och kryper in i Julias famn. Han pekar mot en vit barrack en bit bort och säger ”jag går där, på er förskola. Det är jätteroligt.”
– Det här är min lilla stjärna, säger Julia om pojken. Sen han var två år gammal har han alltid satt skorna på fel fot – jag kan inte förstå varför, berättar hon. Det är då det nästan brister. Min fyraåring har också alltid skorna på fel fot.
Begreppet ”det kunde varit jag” har en annan innebörd för mig i dag än vad det hade innan jag åkte ner hit.
Bilden är tagen på fotograf Bengt Öbergs kamera. Bengt fångar ögonblicken här i Rumänien. Ni kommer få ser mer av hans bilder, bland annat i nästa nummer av tidningen.