Jag ska träffa en på socialkontoret. En del av det utvecklingsarbete vi stöder i Burkina Faso görs i samarbete med lokala kommuner. Damiba förklarar på vägen dit: Det tar en stund. Vi måste skaka några händer på vägen dit. Först ska vi in till borgmästaren. På vägen in ska vi byta några ord med sekreterare och lite andra gubbar som sitter där.
Väl hos borgmästaren är det handskakning och tre minuters småprat. Sedan ut ur det huset och in till någon annan. Sedan över gården och in i nästa hus – där hamnar jag vid ett skrivbord. På väggarna sitter affischer om barns rätt. Bakom högarna sitter en man och skriver på sin laptop. Efter en stunds småprat fattar jag att det är rätt person jag kommit till:
– Vad gör du?
– Jag skriver en rapport om barns situation i området. Vi har 10 fall av tvångsgifte – och så räknar han upp siffror om barnarbete och misshandel för de senaste månaderna. Han berättar om hur de jobbar för barns skydd.
– En person rör sig på busstationen för att fånga upp de barn som hamnar där. Vi besöker föräldrar och arbetsgivare och talar om vad lagen säger, det har gjort att de vet mer om vad barn har för rättigheter och de vet också att det finns någon som kollar upp dem.”
Barn får droger för att de ska våga krypa ner i guldgruvornas gångar, barn får jobba i värmen utan möjlighet att pausa för att dricka vatten. Jag får konkreta exempel som visar vikten av förändring.
Jag är lite nyfiken på affischerna på väggen. Några förstår jag direkt fast jag inte kan språket. Mot aga och allas lika värde. Men ett barn i en kartong? Och det luktar? Rätt till blöjor kanske? Men svaret är självklart:
– Barn är inte skräp!